måndag 31 augusti 2009

Victorinox

Just nu (de senaste veckorna, av och till) är självskadeimpulserna verkligen enormt påträngande och svårhanterliga. Jag vet intellektuellt att det bara skulle vara korkat och leda till negativa konsekvenser, men jag fattar det egentligen inte när jag är på det här humöret. Det känns som något att göra bara för mig själv (försökte beskriva för Psyko H som med kraft hävdade att en vass kniv inte är lika med omsorg - ja, det fattar jag, eller det är ju det jag inte fattar, inte egentligen...) Nu när jag talat om det har jag ändå lite mer distans, ser att jag reagerar på saker jag inte vill konfrontera, men det finns ändå där, suget, jagvilljagvilljagvill. Vad som håller mig tillbaka är just nu egentligen bara en sak, att jag inte vill oroa min omgivning. Det är inte bra när det blir så, när det är det enda som hindrar, för jag blir nästan sur på dem jag älskar, att de existerar och binder mig vid livet och "normaliteten".

Visst låter det som om jag mår dåligt, men subjektivt sett känner jag mig rätt uppåt. Det handlar inte just nu om det där om "att förvandla den psykiska smärtan till något påtagligt fysiskt", det är mest en fråga om att vilja ha en kick och få sitta under korkeken i min egen lilla värld.

(Jodå, jag har en massa icke-destruktiva åtgärder att ta till istället, oddsen är mycket goda att jag inte skadar mig. Det är jag jävligt sur för. Be mig inte förklara.)

9 kommentarer:

  1. Kära du - du skriver om mig. För jag har det så där just nu också. Jag sa till min terapeut idag att jag är nära igen. Hon sa att jag fick skärpa mig, tänka på att jag faktiskt är 42 år (man ska inte tänka så då tydligen), och att min familj skulle bli jätteledsna. Och visst har hon rätt. Jag låter bli enbart pga min familj. Vore jag utan skulle det varit för sent nu.

    Jag hoppas du står ut också!!!

    SvaraRadera
  2. För mig är det ett dilemma det där, att det inte hjälper i längden att skärpa sig, jag måste skärpa mig igen och igen och igen, och jag blir trött. Att skärpa sig går liksom bara på ytan, ungefär som man sitter fint på stolen när man är på 50-årskalas men aldrig skulle orka hålla på så ensam hemma en tisdag...

    Håller tummarna för att det löser sig på bästa sätt för oss båda!

    SvaraRadera
  3. Du, att komma in till mig för att säga hej och ge en kram tycker jag var en förbannat bra anledning till att dyka upp där :)
    Får väl göra detsamma här då :)
    Idag på DBT:n så pratade psykologen om självskadebteende. Så skönt att dom drar upp såna äåmnen som är tabu och hon är typ den enda av 5 behandlare som vågar göra det. Vad är dom rädda för? Att vi ska dra upp knivar hela högen där och börja skära oss? Tack gode gud för psykologer, vissa i alla fall.
    Hoppas du lyckas distrahera dig så du inte skadar dig. Distrahera är en färdighet inom DBT:n. Funkar väl sissodär kan jag säga. Det svåraste är att komma på tanken när man helst vill göra något annat. Men kommer man på tanken så funkar det alldeles ypperligt, har själv provat :)
    Okej, jag skulle komma in för att säga hej och ge en kram tillbaka, inte för att skriva en roman :S Ett tecken på att jag är på bra humör idag i alla fall :)
    jaja, kramkram i alla fall

    SvaraRadera
  4. Tack för kramen, jag ger dig en bamsekram tillbaka.

    Häromdagen var jag nära att åka till psykakuten, kände bara att jag inte stod ut. Sen idag känner jag mig pigg, det är konstigt hur det håller på.

    Jag håller tummarna för att det löser sig för dig.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Hejsan.
    Först och främst vill jag bara säga att jag läser de flesta av dina inlägg men att jag inte har ro till att formulera några vettigare kommentarer. Det gäller för alla bloggar jag läser. Jag är skitkass på att kommentera just nu.

    Nu skadar jag ju inte mig på det sättet utan missbrukar maten som allehanda substitut/ångestdämpare o.s.v, men jag känner så väl igen det där med att hela tiden tänka sig för, skärpa sig, bära sig ordentligt åt, och att det inte är något som sker per automatik utan faktiskt måste tänkas igenom gång efter annan fastän man är 39 år eller 42, eller 92. Det måste vara väldigt svårt att förstå för de som inte upplever detta själv...

    Många många kramar ska du ha. Jag är på din sida no matter what.

    SvaraRadera
  6. Bloggullet - ja ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Skönt att du fick en bättre dag, man får ta det stund för stund.

    Varm kram!

    SvaraRadera
  7. Kimmi - du är väl inte kommentarsmaskin heller! Gulligt av dig att alls läsa, jag brukar smyga över och läsa hos dig också.

    Nog är det svårt för den som inte suttit i samma sits att helt förstå... att det inte tar slut bara för att man slutar. Energin som går åt.

    Tack kära du och kram tillbaka!

    SvaraRadera
  8. Rebecca - här hålls det för fulla muggar!
    <3

    SvaraRadera