onsdag 5 augusti 2009

Tvehövdad

Har varit riktigt aktiv i ett par dagar, nu känns det som om sönderfallet har börjat. Kanske får gå och lägga mig en stund i min nya Ikea-säng (vem f-n kommer på att döpa en säng till Sagvåg??) Är lite labil, tjosanhejsan ena stunden och självskadetankar nästa, fast jag försöker hålla det inom mig. Stor sannolikhet att det hör ihop med medicinökningen, i så fall lugnar det ner sig om en vecka eller två. Lite äckligt är det att man är så pillererfaren att man vet sånt.

Ett brev i brevlådan. Slutrapport av min arbetsträning. Min hjärna klyvs i två. Å ena sidan ser jag ju att det inte står något direkt osant, allt det där hände. Å andra sidan låter jag som ett jävla psykfall. Jag har svårt att få ihop de olika synsätten. Efter alla år så förnekar jag fortfarande på något plan sjukdomen, allt är ett resultat av lathet, dumhet och allsköns moraliska tillkortakommanden hos mig. När någon annan hävdar att jag inte funkar normalt blir jag arg, även fast allt de anför som bevis faktiskt stämmer. Jag kan ibland ta till mig det på ytan, men djupare ner vill jag hellre tro att jag simulerar än att jag inte har kontrollen. En stor del av ångesten jag känner kommer när jag föresätter mig att "sluta fåna mig" men det ändå bara fortsätter, rastlösheten, depressionen, stresskänsligheten, i förlängningen handlingar i riktning mot döden. Livet knackar mig på axeln och säger sorry, omnipotent är du inte. 

Nu skulle jag haft en käck slutkläm men det är alldeles för flipprigt i huvudet.

4 kommentarer:

  1. Känner igen det där med att när någon annan påstår att man inte funkar så blir man förbannad. Jag känenr mig rätt kluven i det också för jag vill fungera normalt och jag vill att A ska se mina problem men när fiolk gör det så blir jag arg och känner mig bara förminskad. Jag skulle behöva mellanlanda på något sätt och fundera ut hur jag ska reda ut denna smörja som jag har inom mig. Men jag ska ju leva länge så det finns det tid till hehe.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Hej underbara du. Jo det är ofta ganska frustrerande så ibland när man mår dåligt och verkligen skulle behöva någon att prata med så är det bättre att inte höra av sig till henne alls eftersom jag med all sannorlikhet kommer bli irriterad över att det tar flera timmar för henne att ringa upp. Det står i våra papper att INGEN kan vara tillgänglig jämt men hon är det fan aldrig.
    Jag har Mirtazapin, samma som Remeron och ja jag känner nog också ibland när det är dags att höja framför allt eftersom jag inte har något vidare nätverk som kan fungera som backup, då får man ta till andra knep för att må bättre, i detta fallet medicinen.
    Just nu känner jag mig ensam på det där jobbiga sättet och jag känner att det finns inte så mycket jag kan göra åt det heller. Men jag hoppas det ska bli bättre när allting drar igång igen och man får lite rutiner.
    Det händer att jag verkligen gråter när jag är själv men faktum är att jag är rätt för att liksom släppa loss. Jag är så rädd för att börja gråta så där hysteriskt så jag inte kan sluta. Det är fruktansvärt när ångesten blir så stark, då är det inte ens skönt.
    Jag har haft professionella som jag har kunnat luta mig mot och gråta ut hos och det har varit helt underbart, men nu har jag inte riktigt det och det smärtar ibland. Jag saknar det verkligen.
    tack snälla du för att du bryr dig.
    Kram <3

    SvaraRadera
  3. kramar om
    tom på ord

    /LaLuna

    SvaraRadera
  4. Hallå där LaLuna, är du uppe så här dags? Kram på dig.

    SvaraRadera