onsdag 19 augusti 2009

Ångestkatalogisering

När jag fick frågan i en kommentar om jag använder bensodiazepiner började jag tänka på det här med ångest. Hur jag har hanterat det förr, och hur hanterar jag det egentligen nu?

Förr var mitt främsta försvar dissociation, från att lite vardagligt sjunka in i min egen värld, till att i extrema fall helt försvinna in i den världen. En av de mest dramatiska gångerna blev jag hämtad med ambulans, ambulanspersonalen trodde jag hade tagit en drogöverdos för jag var så borta och varken rörde mig eller talade eller reagerade på något, men jag var alltså bara totalt överväldigad av ångest.

Gradvis, gradvis började detta försvinna, i takt med att jag började tillåta mig själv att känna mer. Då kom istället självskadebeteendet som tilltog snabbt. Jag kan inte säga att jag skadade mig pga det och det, för det blev mer och mer komplext. Jag skar mig för att jag var arg, rädd, glad, rastlös, kände mig tvungen, kände mig överkörd, tyckte det var en kick, tyckte jag skulle straffas - det blev en universallösning, eller snarare desperat försök till lösning.

Nu har jag nästan slutat skada mig (en minimal gång på 1,5 år). En del av förändringen har varit psykologisk, att Mannen och vänner och terapin har hjälpt mig att både känna och sätta ord på känslor, även om jag fortfarande tycker att orden bara hjälper till en viss del. Jag kan fortfarande dela upp mig själv, föra strukturerade konversationer om vad som pågår i mitt huvud utan att det för den sakens skull minskar min känslomässiga upplevelse av totalt kaos. Men det är ändå bättre. Och så har jag försiktigt lärt mig att be om hjälp, vilket varit en väldigt stor sak.

En annan förändringshjälp har varit stämningsstabiliserande mediciner. Det funkar inte perfekt, ibland är det fortfarande bergochdalbana, men en stor del av tiden känner jag mig mer som mig själv nu, någon sorts subjektiv känsla av "hej, här är jag".

Ångesten då? Den har jag så gott som alltid, en babyångest som mest känns fysiskt, kramp i magen, tryck över bröstet, och så en tendens att oroa sig. Egentligen släpper den bara korta stunder när jag mår riktigt, riktigt bra eller är hypoman. Den ångesten lever jag med, som jag lever med den milda värken i min höft. Ett lätt irritationsmoment, inget att hänga upp sig på.

Sen mellanångesten. Den som triggas av sånt som familjesammankomster eller FK-blanketter. Det är då jag gråter, tar snabba promenader, kramar isbitar, ältar på nätet, kryper ihop i sängen och ber Mannen om en kram. Måste jag på något sätt fungera utanför hemmet använder jag Stesoliden, det blir 1-4 ggr/månad ungefär. Har aldrig använt benso varje dag, mer än korta perioder när jag varit inlagd, jag är rädd för de konsekvenser det kan få.

Megaångesten är ett särskilt djur. Då rasar jag ihop, bit för bit eller blixtsnabbt, det brukar hänga ihop med mer uttalade episoder av min sjukdom, utlösta av stress eller av ingenting alls. Får alltsomoftast orealistiska föreställningar, kanske självmordstankar, och har många gånger blivit inlagd som en säkerhetsåtgärd. Känslan av kontrollförlust är så mäktig, även om jag teoretiskt sett vet att ångest inte är farligt så blir jag livrädd för vad jag själv kan hitta på när jag inte står ut med smärtan, eftersom jag inte klarar att vara helt rationell. Lustigt nog tar jag nästan aldrig självmant lugnande i detta läge, det är för konstruktivt i jämförelse för att jag ens ska tänka på det. Tid och struktur (och kanske neuroleptika) är det enda som har hjälpt. Lite, lite har jag blivit bättre på att hantera det, säga till att det är på väg utför innan det gått helt åt helvete, inte motarbeta dem som försöker hjälpa mig. Men skräcken för att hamna där igen kommer nog aldrig att lämna mig, jag litar inte tillräckligt mycket på mig själv.

Ångesten och jag lär väl realistiskt sett fortsätta att kampera ihop. Men som med en gnällig granne så vänjer man sig, hejar slentrianmässigt i trappan men lyssnar inte så mycket på den.

8 kommentarer:

  1. Du beskriver ångesten så bra.
    Jag får nästan alltid megaångest på kvällarna, så jag äter ständigt bezo. Har xanor i apodosen pluss att jag får stesolid 6/vecka.

    kram

    SvaraRadera
  2. Så intressant, jag måste läsa ditt inlägg fler gånger för att verkligen ta in det.

    Ångesten blir som du säger en ständig följeslagare som man blir påmind om mer eller mindre hela tiden.

    Jag har ju funderat efter jag var på psyk härom dagen, känner mig lite resignerad.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Jättefin kategorisering, den passar mig helt, så upplever jag ångest också + varför man skadar sig själv. Jag har inte gjort det på länge nu. Jag tar benso ungefär 2-3 ggr i veckan, alltså bara när jag absolut måste.

    SvaraRadera
  4. LaLuna - det är trist att du ska behöva äta så mycket benso, det blir ju jobbigt i längden, samtidigt som det är svårt att stå ut när ångesten är som värst. Blir en ond cirkel. Jag hoppas att du så småningom ska hitta andra lösningar.
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Bloggullet - det känns alltid lite dubbelt när någon förstår något av det man skriver, för på ett sätt är det skönt att inte vara ensam, men man önskar ju att ingen annan skulle behöva dras med ångesten.

    Hur gick det på psyk? (om du vill berätta)

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Miriam - skönt att du kunnat hålla dig från att skada dig, det tenderar ju att skapa fler problem än det löser...

    På sätt och vis är jag tacksam över att jag sett en vän gå igenom benso-avvänjning, det funkar som en bra avskräckare från att ta det för ofta. Låter som att du har koll.

    Kram!

    SvaraRadera
  7. Ja som andra redan sagt så var det en väldigt tydlig och bra uppdelning. Gör det tydligt att det inte alltid är lika illa heller. Den texten borde in på shedo bloggen tycker jag.

    SvaraRadera
  8. Tack Rebecca, fast jag vet inte om jag fixar att skriva på Shedo-bloggen igen...

    SvaraRadera