torsdag 27 augusti 2009

Kvasifilosofi

Småleendet börjar mutera till ett lyckligt grin. Lyssnar koffeinhög på äckelkäck 80-tals syntspäckad disco och väntar på att Mannen ska komma hem. Hela dagen har känts lyckad, inte sensationell direkt, inget speciellt har inträffat, men som en pusselbit som passar in på första försöket, för en gångs skull. 

Bestämde mig för att gå en sväng på stan och ta en fika alldeles själv, men där stötte jag på en kompis och fick en lagom kort stund av lite improviserat kafésnack och snälla kommentarer om mitt hår (och ärligt talat skiter jag i om folk bara är hövliga, jag tar åt mig iallafall ;)). Sedan har jag betalat räkningar och berömt mig själv för att jag gör det noggrannt och organiserat (fast tur att det bara är en gång i månaden, annars vete tusan... ) När Mannen kommer ska jag berömma honom lite extra för att han drar in alla pengar som är grundförutsättningen för att räkningarna alls ska betalas.

Innan dess träffade jag Psyko H, diskuterade olika saker, men en hel del angående min diagnos. Han är ju mycket psykodynamisk och allmänt psykiatrikritisk, men han var inte helt anti bipolärdiagnosen, även om han vill se den som mer komplex än bara ren kemi. Och jag ser inte heller mina problem som någon renodlad genetisk felprogrammering. Vi har egentligen inte diskuterat det djupare förut, det känns skönt att klargöra att vi kan ha en gemensam syn.

Hade också en aha-upplevelse (jag tycker det ordet är roligt och letar efter en anledning att använda det) angående mitt förhållande till förståelse. Jag letar konstant efter att bli förstådd, samtidigt som jag i min djupaste grund är helt övertygad om att inte en jävel fattar nånting. Så där kan jag ju hålla på och jaga efter kontakt när jag ändå slarvar bort det jag får. Visst, jag tar artigt emot presenten, men stuvar genast undan den i klädkammarens mörkaste hörn, eller i bästa fall går den till Myrornas. Har så svårt att tro att jag räknas bland människorna, att någon kan se in i min värld och känna sig hemma. Kanske tvivlar jag inte på att folk tror att de förstår, men jag vet ju att de har noll koll. Ingen som ser mig kan stå kvar. Ytligt sett litar jag på människor, kanske lite för mycket, det är en paradox att jag längst inne inte tror att någon finns där för mig. Vi är alltid ensamma i slutändan, javisst, men folk kommer till begravningar, t.o.m. då vill de vara med på ett hörn. Ska försöka ta detta med mig, bli mer observant och medveten på hur jag tänker och inte överlämna allt åt mina gamla kretsar.

Haha, jag blir nog extra kryptisk när jag skriver om förståelse...

Nu ser jag nästan fram emot att diska, värmen, Yes-lukten, musiken i hörlurarna, känslan när det man gått och dragit sig för hela dagen faktiskt blir gjort. 

"heaven is a place on earth..."

4 kommentarer:

  1. Härligt att läsa ditt inlägg om småleenden och aha-upplevelser, det är nästan så man själv sitter med ett leende på läpparna :)
    Jag känner igen det där med förståelse. Det slog mig nu när jag läste ditt inlägg att jag nog är likadan fast att jag inte tänkt på det själv förut. Jag har bara, helt förgäves, kämpat med att bli förstådd...fast det kanske är rent av omöjligt att förstå mig. Who knows?
    Har kommit på de senaste dagarna efter att jag tog mig upp ur min bottenlösa svacka att man får ge sig själv lite förståelse. Det kanske inte förändrar allt men förhoppningsvis så förändrar det lite.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Koffeinhög är bra:) Discon vette tusan heheh.
    Lite tom på ett intelligent svar..
    Men lämnar en varm kram

    SvaraRadera
  3. Jag tror att jag också sucktar efter förståelse, att jag kan sitta i timmar med att skriva ett brev till terapeuten där jag försöker förklara och förstå mig själv. Jag vet inte om terapeuten förstår i alla fall. Också försöker jag tänka att jag inte orkar förklara något mer. Har lust att dra mig tillbaka och inte förstå någonting utan bara vara.

    SvaraRadera
  4. Maria, LaLuna, Miriam - Tack för era kommentarer. Jag tror att många kämpar med området förståelse, på olika sätt. Tänk att det är så viktigt för oss människor med spegling och bekräftelse, att andra ser oss. Inte helt lätt att lära sig vara nöjd med sin egen bekräftelse av en själv. Om det nu verkligen är rätt väg att gå. Jag vet inte.

    SvaraRadera