Något normaliserad nu. Eller åt det hållet. Fast känner mig lite bakfull fortfarande, bakfull inte på alkohol men på mina egna känslor. Lite seg och desorienterad.
Det här börjar bli en följetong ju - ska ta litiumprov imorgon men fick inga provremisser, så jag fick ringa litiumsköterskan denna veckan också. Hon hade visserligen skickat dem i fredags den här gången, men de kom ändå inte med posten idag, så jag fick hämta nya i psykreceptionen. Har svårt för att bli arg på henne för jag gillar henne, och jag har sån koll att det löser sig ändå, men för en patient som inte hade samma ordning hade det blivit lite extra krångel. Hon lät åtminstone generad när jag ringde.
Ta i trä, det funkade riktigt bra hos min psykolog idag. Jag kunde prata lite om de saker som gör att jag drar mig undan, att jag känner mig i underläge från början och inte vill göra mig ännu mer sårbar genom att lägga stor vikt vid vad han säger, för jag upplever det som att jag inte har marginaler nog att utsätta mig för vilka risker som helst. Inte för att jag tror att han har ont uppsåt, det känns som jag måste vara övertydlig om det. Jag tror verkligen att han är en schysst person, men jag har erfarenheter av att schyssta personer kan göra en mycket illa utan att ens mena det. Så jag kan liksom inte lugna mig själv med att "det är ok, han vill väl" och bortse från omständigheterna. Och omständigheterna är att som psykpatient är man alltid i underläge i kontakten med vården. Det är jag som behöver, jag som har problem, jag som inte fixar att reda ut min situation, jag som måste anpassa mig till regler och rutiner oavsett mina behov... det är väl ingen människa som skulle ha kontakt med vården om man inte var desperat. Nu känns det ändå lite bättre efter idag, tror att vi båda såg saker lite klarare. Så jag fortsätter ett tag till och ser hur det utvecklar sig.
Jag blir åtminstone inte knäckt av det hela. Lite jobbigt, ja, men det raserar inte mitt liv. Kanske ska jag se det som ett tecken att jag ändå är starkare än jag tror nu och har råd att vara mer öppen. Den som lever får se, och leva har jag tänkt göra.
Mannen står och gör laxpudding, så himla gott!
Ny fin design, tjusigt :)
SvaraRaderaJag blir arg på mina hjälpare (och en del andra också) för minsta lilla miss dom gör. Önskar jag hade samma lugn som du. Visserligen har jag blivit något bättre på det den senaste tiden och har mer överseende sen "den nya Maria" kom in i bilden :)
Funderar på om jag skulle behöva söka upp min gamla terapeut för har en downperiod. Behöver kanske bara hjälp med att komma upp igen men sen klarar jag mig nog själv.
Kram
Ta en dag i taget med terapeuten...
SvaraRaderaJag har kännt av exakt samma sak. Men stämmer kemin så brukar bitarna falla på plats. Men ibland behöver man ett par ggr på sig för att avgöra om kemin är bra eller ej. Men enligt min erfarenhet är det ganska döfött att sitta med en psykolog/kurator/annan som man inte klaffar med.
Tack Maria och Kimmi. :)
SvaraRaderaJag ska kanske förtydliga att det här är ingen ny psykologkontakt, vi har setts i åratal, det är jag som har förändrat mig mycket, särskilt sen jag började medicinera med lamotrigin. Jag sitter inte fast i gropen av total förtvivlan längre, och det förskjuter perspektivet.
Tack för dina ord. Du har rätt, det handlar om att vara smart och göra det man känner att man behöver. Så även om min dag idag kommer kännas någorlunda bra så ska jag nog söka upp henne i alla fall. Först tänkte jag att känns det bra idag så väntar jag. Men det du skrev om smart fick mig att ändra mig. Det är just när man mår dåligt som man behöver vara smart och ta fram klokheten. Och det är att be om hjälp. Hoppas bara hon inte avvisar mig, har känt mig avvisad av henne ett X antal gånger men ringer jag inte så får jag inte veta :)
SvaraRaderaKram
Ett steg i taget... Det är inte det enklaste att bara öppna sig så där, kram
SvaraRaderaTack Kristin :) Ja, jag blir lätt lite otålig och kräver av mig själv att jag ska lösa precis alltihopa nu. Det kommer kanske ta ett tag...
SvaraRaderaDet är inte lätt att trivas med sin psykolog, det är mycket som ska stämma. Och har man inte råd att gå privat får man ta dem som landstinget bjuder på, även om man inte är nöjd. Hoppas det fixar sig för dig.
SvaraRaderaKram!
Förlåt, jag gav fel bloggadress i min förra kommentar, jag är ju rent vimsig idag.
SvaraRaderaGladana - haha, såna små missar gör jag också...
SvaraRaderaNej, det är väl en av de saker jag spontant reagerar på, att man ska vara så himla tacksam för att man får terapi beviljat av landstinget, för det är det minsann inte alla som får, man är priviligieeeeerad. Jag blir rädd för att kritisera, känner folk som blivit dumpade av terapeuter för att de varit "för jobbiga". Nu tycker jag iofs ändå rätt bra om min psykolog, det är mer terapi som fenomen som är svårt för mig just nu.
Kram tillbaka!