fredag 14 november 2008

Förökningsstopp

Trots att jag är lite rastlös idag också känner jag mig lugn innerst inne. Det är mer gammal hederlig uttråkning än ångest eller uppskruvad energi. Kanske känner jag en subtil effekt av litiumet. Någon sorts nöjdhet i botten som inte störs av det som händer på ytan. Inte avskärmad, för jag känner saker. Bara någon sorts tyngd som håller fötterna på jorden.

Igår löste sig uttråkningen i och med att C kom förbi. Hennes lista på elände i livet är betydligt längre än min just nu, så det var mest att sitta och lyssna. Känns inte som att man kan göra så mycket, men ibland är det ju en stor lättnad att bara få ösa ur sig, så jag hoppas att jag åtminstone kan vara till något litet stöd. Jag är iallafall otroligt tacksam att jag fattar själv att jag inte ska ha fler barn (om jag nu ens fortfarande kan bli gravid). Jag skulle inte för några pengar i världen vilja vara utan mina söner, men så risigt som jag har mått mellan varven de senaste åren så skulle ett barn bara kommit i kläm. Är glad att jag inte ens har ett husdjur.

Bio ikväll. Jag har nyss ätit skånsk äppelkaka som Mannen gjorde igår, mums!

2 kommentarer:

  1. kan tycka att det är skönt att få vara den som lyssnar emellanåt eftersom det alltid för ofta är jag som är den som öser ur mig, vet inte hur du känner men det känns som att man kan vara en vän och ge lite tillbaka till dom som orkar med en :)

    SvaraRadera
  2. Det känns nog lite både och just nu... Jag försöker att ställa upp, men just nu mår i princip alla jag känner dåligt, mitt lyssnartålamod börjar bli fransigt i kanterna. Jag har dragit mig undan en del, men jag får lite dåligt samvete då. En tjej har jag sagt upp bekantskapen med trots att jag vet att hon knappt har några vänner. Det känns inte särskilt nobelt. Men jag kan heller inte med att ringa upp och låtsas bry mig. I så många år har en massa människor "bott" i mitt huvud. Jag är glad över all gemenskap jag fått vara med i, men nu vill jag ha mer distans.

    SvaraRadera