tisdag 4 november 2008

Förklädnad

Så, första litiumprovet lämnat. Jag är lite nyfiken på vilken dos jag ska ha. Känner mig en aning som stammis redan på sjukhusets provtagningscentral eftersom jag ett antal gånger följt med Mannen när han tagit pk-prov (blodprov som tas när man äter blodförtunnande medicin). När sköterskan såg min rejält ärrade arm började hon tala om vädret med en aning febrilitet i rösten. Men nog förstår jag att det kan vara lite jobbigt även för vårdpersonal att se konkreta konsekvenser av någons galenskap. Jag ser väldigt normal ut på ytan, samma pagefrisyr och plastbågade glasögon som andra kvinnor i min ålder, kanske blir kontrasten ännu större och mer skrämmande. "Hur ska man veta vem som är ett psykfall om de ser ut som vem som helst?"

9 kommentarer:

  1. Många gånger är det ju just det som är problemet. Det syns inte utanpå att man mår kass inuti. Men många gånger ska nog de "friska" vara glada att de inte vet också. Jag har själv arbetat inom psykiatrin och kan sitta på bussen och se f.d patienter som är direkt livsfarliga, sitta bredvid intet ont anande personer. Lite roande, men samtidigt ganska skrämmande. Nästa gång är det man själv som sitter där med en ny "förmåga" som man inte känner igen sen gammalt.

    SvaraRadera
  2. Ja, hur många gånger har man inte råkat ut för det där. "Men du som verkar så normal!" och så vidare. Ingen tror en.

    Jag är också lite nyfiken på hur det blir med mitt litium- spännande att följa hur det går för dig här.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Kimmi - Det måste vara en märklig situation när man jobbar på psyk att se gamla patienter runt omkring sig på stan. Ja, nog är det kanske lika bra att inte veta...

    SvaraRadera
  4. Bippo - å andra sidan kanske man ska vara glad att man inte omedelbart stämplas som "onormal" vid första anblick...

    Ja, vi har verkligen råkat bli synkade när det gäller litiumet, så jag tycker detsamma, det är spännande att se hur det går för dig.

    SvaraRadera
  5. Så rätt så rätt. Nu tar jag mer lätt på livet än vad jag gjort förut. Världen går lixom inte under och mitt liv tar inte slut bara för att vännerna försvinner. Och dessutom så tycker jag att deras beteende säger mer om dom än om mig. Och säger dom inte vad det är så kan jag omöjigt förändra något. Så det är bara att gå vidare helt enkelt :)
    Jag fick upp ögonen för matte när jag läste på folkan i två år, andra året fick jag en skitbra mattelärare som gjorde det roligt. Han var uppmuntrande och han ville att alla skulle lyckas. Klarade då av matte A bättre än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Nu är jag som sagt tillbaka och läser B-kursen och har samma lärare. Det är så kul.
    Har du läst matte B? Tänkte annars att du kan ju hoppa på den om du inte vill läsa om A-matten, fast å andra sidan, om det var länge sen du läste A så kanske man behöver repetera lite. Vad vet jag? Det vet du bäst själv :)
    Jag var inne och läste här tidigare idag och ville kommentera ditt inlägg. Satt verkligen i flera minuter och försökte komma på något innan jag till slut gav upp. Är rädd för att det är lika tomt nu hehe.
    Men jag instämmer i alla fall i det du skriver. Om man tänker på "riktiga" psykfall, du vet såna som skadar andra och så, så önskar man ibland att man kunde se det på utsidan. Här har det varit tjafs om att dom skulle flytta nåt för inlåsta brottslingar (psykfall) till ett villaområde. Det har varit ett jäkla rabalder om det men jag brukar säga att "är det några ni ska oroa er för så är det dom som går lösa ute på gatan, inte dom som är inspärrade"
    Nu är ju inte du ett SÅNT drastiskt fall, bara ett drastiskt exempel.
    Nu ska jag inte blarra mer för då lär det bara dyka upp missförstånd eller nåt. Kan vara så klumpig ibland fast jag inte alls menar det :)
    Men säg till om du tycker något jag skriver är konstigt eller idiotiskt, var inte rädd för det hördö :)
    Kram

    SvaraRadera
  6. Matte E?? Du måste skämta?? haha ja då kanske du inte ska läsa om matte A, eller så gör du det och läser om alla kurser igen, tidsfördriv lixom hehe
    Kram

    SvaraRadera
  7. haha tack men det gick åt helvete. Fast när jag sen gick igenom provet med läraren så visade det sig att det inte var så svårt som jag trodde. Ibland krånglar man till det för sig själv. Men nästa gång klarar jag det. Det har jag bestämt mig för :)
    Kram

    SvaraRadera
  8. Visst kan man förstå att även vårdpersonal reagerar på trasiga armar, men det känns ju inte kul att få den där blicken (som även jag fått då det bland annat visade sig att min granne var den nya psyksköterskan på "min klinik", snacka om märklig situation... Jag var plötsligt inte bara "den normala grannen", jag var ju psyksjuk!) Hoppas Litium funkar för dig, kram

    SvaraRadera
  9. Tack! Usch, tur att min granne är musiklärare...

    SvaraRadera