Fåfängans högkvarter meddelar att jag har plockat fram ett par undanhängda byxor och kommer i dem nu. Det betyder iofs bara att jag gått från jättejättestor till jättestor, men det är ju ändå skönt när det går åt det hållet. Har ingen specialdiet, bantning is not my thing. Äter mer sällan godis och kakor, äter allt men tar inga extraportioner, en macka och inte två. Motionerar inte så värst mycket, är ute och promenerar emellanåt. Konstigt att det så sakteliga går nedåt när man hör hur svårt det är att gå ner i vikt (om man inte läser Aftonbladet förstås, där är det jättelätt att gå ner 25 kg. Tydligen.) Kan bara dra slutsatsen att min antidepressiva hjälper till för så där enormt karaktärsfast är jag då inte.
Tyvärr tycker jag att det börjar sätta sig på hjärnan nu dock. Önskar bort alla överskottskilona och börjar känna en fixering komma smygande. Jag har ingen ätstörningsbakgrund, men jag tror att väldigt många kvinnor i vårt land är osäkra när det kommer till vikt och kropp. Det känns som om jag skulle vara en bättre människa i stl M. Lite otäckt.
Idag läser jag bloggar men har hundraprocentig tunghäfta (fingerhäfta?) när det gäller att kommentera. Tänker på er och kommer igen snart.
Här köptes ett par nya jeans igår. Buhu. Kan ju säga att jag vore glad om jag åtminstone kom i XL. Det värsta är att ju mer jag vill gå ner i vikt och ju mer jag tänker på att börja gå ut och gå, äta rätt etc ju mer anti blir jag och kryper hellre under täcket. Hur smart är det?
SvaraRaderaHoppas att du har det gott och fingerförmågan den kommer ju när den kommer :)
Kramar Milla
Jag tror det är väldigt naturligt att sätta sig på tvären när man tänker på alla "borde". Maten fyller ju många funktioner, både kroppsligt och själsligt. Och det går på tvärs med vår stenåldersnatur att inte kasta sig över en prinsesstårta = energi att lagra inför kommande svåra tider. Så nog rör vi oss i en uppförsbacke allt när vi försöker ändra på vanor.
RaderaHjärnan börjar töa upp så sakteliga, jag kommer snart igen.
Kram!
Här är det lite tvärtom. Har gått från storlek 42 till 46 på ett år. Slutar röka, fått nya mediciner och ätit slarvigt.
SvaraRaderaMen nu har jag äntligen tappat de där sista smärtande tre kilona. Ojojoj jag vill att det ska gå fort nu. Vill liksom inte vänta. Vill inte vara jättejättestor. Skulle nöja mig med jättestor nu.
I 25 år av mitt liv var jag storlek 38, sedan kom medicinerna... 48 blev det. Och det är så mycket lättare att gå upp än att gå ner...
RaderaMen men, nu tror jag uppgiften får bli att inte fastna tankemässigt. Jag hoppas du kan släppa det lite också så det inte sätter klorna i dig för mycket. Det gör så ont.
Här är det total bloggtorka medan jag fixar att kommentera... Hmm
SvaraRaderaJag behöver tappa några kilo... så är det bara. För jag mår inte bra av att alla kläder bara blir mindre och mindre. Hatar verkligen när det sitter åt. Men nån bantning är det inte tal om. No way! Nöjer mig med lite situps och stretchning hemma samt sjukgymnastik 2 ggr7vecka. Förhoppningsvis kan jag snart promenera lite också
I någon ända måste man börja. Sjukgymnastik kan vara så god som någon (vissa sjukgymnaster är rena slavdrivarna ;)) För visst vill man vara någorlunda bekväm med sin kropp trots allt.
Raderatänkte mig att vakna upp i morgon 23 kilo lättare än idag!
SvaraRaderaHmmm, bra plan. Kan man få John Blund att utföra fettsugning tror du?
RaderaFast jag är faktiskt lite rädd för att blir jag smal så kommer alla rynkor och veck fram!
jo. det blir en j*a massa hud.
Radera