Om

Jag ska banne mig sätta mobilen på väckning varje morgon, för jag känner mig klart gladare när jag bara sover lagom mycket. Och så har jag en halvtimme-timme mitt i natten då jag är klarvaken, ska sluta bekymra mig över det och bara acceptera att så funkar min sömn.

Övertrött igår kväll, så där att det kryper i kroppen och man bara vill försvinna. Fortfarande rätt matt och krypig, men det är bara att ta sig an en ny dag. Handdukar i tvättmaskinen och påklädd och redo. Häpp!

Lite socker i botten så går medicinen ned, eller i detta fall lite salt smak från litiumtabletterna. Jag kämpar verkligen. Pratade med Syster I om det och kom fram till att en del av det nog är min ovilja att acceptera måsten och ultimatum. Så många år av måsten, och nu vill jag känna att jag väljer, men det försvinner när alla säger till mig att jag ska ta medicinerna. Alla jag känner d.v.s. Sedan läser jag i ex. Aftonbladet hur dåligt det är att ta piller mot allting, terapi är mycket finare, och yoga och ayurveda. Jag borde veta bättre än att fatta beslut utifrån sådana källor men jag erkänner, jag blir påverkad, sugs in i stigmat. Pillerknarkare. Jag har bevis på bevis att tio års terapi inte löste alla mina problem och varje gång jag slutat med medicinerna har det gått illa. Ändå målar jag om verkligheten.

En tanke jag har ibland är att jag hittar på allting. Att bara jag tänker om så skulle allt bli bra. Det ger mig en känsla av att ha kontroll, omnipotens. Däremot fungerar det tydligen inte i den kalla verkligheten. :/

Åter till den heliga sommardagen. Ska bli lunch på torget med Mannens ena son och hans mamma. Jag är måttligt intresserad av att vara social men det kanske blir småtrevligt ändå.

Gårdagens stora glädjeämne var att min äldsta son som endera dagen avslutar fem års utbildning har fått jobb. Han fick t.o.m. två erbjudanden samma dag. Härligt att han genast får börja inom sitt fält, jag är överlycklig för hans skull.

Hänga tvätt, håhåjaja.