Vapenvila

Det blev aldrig någon skogspromenad igår. Orkade inte efter Syster I (som annars blev ett bra samtal).

Men idag tog jag igen det. Mannen skulle iväg på morgonen på personalmöte alldeles vid sjukhuset och skogen, och jag skuttade faktiskt i kläderna och åkte med dit ner. Sedan gick jag en och en halv timme, genom skog och ner till havet. Jag tog nog inte in naturen så mycket som jag skulle önskat, mest beroende på att det regnade hela tiden och jag hade en huva på mig. Och så var jag lite allmänt introvert. Det var skönt iaf. Svängde fel på ett ställe och kom in på en stig som gick rakt igenom ett skjutfält! Som ni märker var det åtminstone ingen som sköt på mig. Det var ganska öde ute, jag såg bara tre hundägare på hela tiden.

Sov en skön timme när jag kom hem.

Jag mår påtagligt bättre humörmässigt nu, inte överdrivet, men livet känns lättare. Kanske också för att den förbaskade förkylningen gav med sig. Jag är fortfarande lite lomhörd men tycker det är aningen mindre idag, så det går nog bort det med.

Fick ett email på italienska! Jag trodde inte jag kunde italienska, men lyckades ändå tyda ut huvuddragen, tills jag kom på att jag kunde använda translate-knappen i gmail. :) Undrar varför man skriver på italienska till någon som har en hemsida på engelska och svenska, men det visar sig kanske. Hon skrev att hon var 21, jag trodde nästan alla ungdomar idag kan en del engelska, med internet och så. Men det är klart, i vissa länder dubbar de tv-program och filmer istället för att texta, och då lär man sig mindre automatiskt. Lite småspännande är det hursomhelst, även om jag inte tror att jag kan hjälpa henne så värst mycket (och nej, det handlar inte alls om pengar! utan diskussion av ett visst ämne)

Som så ofta när jag haft en svacka kommer tankarna på att jag borde ta igen det sociala, ringa och träffa alla jag känner. Men det vore inte så smart. Hinnan är fortfarande skör. Så jag ska ta det lugnt. Någotsånär lugnt.