Låtsaslek

Halleluja, som jag trodde/hoppades är förkylningen lindrigare idag.

Jag får kika på kalendern. Visst är det torsdag idag? Jo. Tillbaka till psyk igen för att bli dissekerad. Klagar gör jag inte, jag är tacksam över att plötsligt få så mycket backup, en engagerad syrra och en läkare som poppar upp titt som tätt. Mer själva grejen... påminnelsen: "du är sjuk". Den bittra insikten: "ja, jag är faktiskt sjuk". Ofta förefaller det mig som om det skulle varit lättare att enbart vara hypokondriker eller simulant (inte samma sak!), vilket sannolikt inte är sant för det skulle ha varit fruktansvärt påfrestande, det också. Tänk bara att vara tvungen att hålla reda på vad man sagt och inte sagt. Nej, någon lyckad simulant skulle jag inte bli.

Fan vad jag skriver uselt idag, röda linjer under vart tredje ord.

Kom på att när jag inte sov natten till måndag och hade mycket ångest och allmän spattighet så dök det ändå inte upp någon fixering vid magiska datum eller svarta andevarelser. Annars ett typiskt tillfälle då de grövre galenskaperna skulle infinna sig. Kanske maxdosen Abilify. I vilket fall, oändligt skönt att slippa besöka de dunklaste regionerna.

Nu när det är som vackrast, maskrosorna som gulast och körsbärsblommorna som ymnigast, önskar jag att jag hade lite mer luft under vingarna. Att kunna sväva omkring och verkligen ta in färger och former. Istället är jag sådär lagom artig mot naturen, ett avmätt "god dag, här blommas det ser jag". Hoppas känna av det kemiska lyftet om ett par tre dagar. Under tiden försöker jag simulera vårstämning, lite hjälper det nog.