lördag 29 augusti 2009

Ordbarn

De där ögonblicken då man plötsligt blir medveten om något av det som ständigt pågår i ens medvetande... Ett litet obetydligt beslut: skulle jag gå till bussen på en gång eller vänta inomhus i fem minuter till? Mina fötter går i riktning mot busshållplatsen, då hör jag min inre röst i välformulerade ordalag argumentera för att inte dröja. Men jag är ju redan på väg, varför övertala mig själv att göra något jag redan gör?

Något spöklikt med att uppleva sig själv fungera på olika nivåer samtidigt. När tankarna formuleras i ord händer något, en distans skapas, en ram sätts upp som gör orden lite mindre jag. Det jag sätter ord på förflyttar jag till ett annanstans, ett utanför. Där finns navelsträngar som binder dem till mig, men de är ändå egna varelser som jag inte riktigt vet vad de står för, trots att jag skapade dem själv.

2 kommentarer:

  1. Jag tror jag förstår hur du menar -min kropp gör saker medan min hjärna är fullt upptagen med att diskutera hur jag ska göra det. Alltså - jag agerar fast min hjärna är tveksam. Jag står inte still.

    SvaraRadera
  2. Jo, så tycker jag att det ofta är. Att det blir mer undermedvetna än medvetna beslut.

    SvaraRadera