söndag 2 augusti 2009

Knäpphetsinsikt

Social tillställning idag. Jag känner egentligen bara en av huvudpersonerna och tycker mycket om henne, men i övrigt är det mer eller mindre främlingar. Tror att jag klarar det (antagligen med lite kemisk assistans), men stressande är det. Jag har åtminstone bestämt vad jag ska ha på mig, den eviga frågan.

En annan sak som stressar mig är det här med läkarintyget som jag väntar på. När jag får sådana papper ställs allt liksom på sin spets. Mår jag någorlunda, som just nu, med bara minisvackor, så tenderar jag att tänka att det nog inte är något fel på mig, jag har bara lite småångest. Och sedan får man läsa att man faktiskt är ett psykfall. Logiskt kan jag väl motvilligt se att har man bara lite småångest kanske man inte skadar sig och försöker ta livet av sig och ser saker som inte finns och blir inlagd i veckor-månader på en psykavdelning, om och om igen i åratal. Men det känns overkligt, det där kan inte ha hänt, det kan inte vara jag.

Det är en anledning till att jag använder ordet psykfall om mig själv. För det är verkligheten, jag är ett psykfall, även om jag också är många andra saker. Tar jag inte in det blir jag lika chockad och förtvivlad varje gång något händer. Tar jag inte in det så gör jag inte det som behövs i förebyggande syfte för att minska risken för skov. Tar jag inte in det så drunknar jag i skamkänslor när jag inte orkar med sådant som jag tycker jag borde orka. Jag behöver bejaka min psykfallighet för att den inte ska ta över helt.

(Och om någon tycker att jag skriver inihelvete ofta om sagda psykfallighet så stämmer det, jag ältar av mig om det här för att slippa älta alla detaljer afk. Ibland är jag trögfattad och måste älta saker länge länge för att de ska gå in.)

5 kommentarer:

  1. Jag tror att du har en viktig poäng där. Att bejaka sin psykfallighet, menar jag. För annars... Då är det ju som att förneka en del av sig själv. Och då blir det så lätt att en bara knatar på, och försöker ignorera allt som är fel, svårt och jobbigt. Tills en kraschar.

    För det är så lätt att tro att såsom en mår nu, mår en alltid. Oavsett om det är himmel, helvete eller något däremellan.

    SvaraRadera
  2. Precis, ens känslominne är kort. Det är en annan anledning till att jag måste skriva, ha något att gå tillbaka till för att lära känna mig själv. Banaliteter och djupsinne.

    SvaraRadera
  3. Ser mig själv också som ett psykfall. Men jag tror det är bra.

    Lite tom på ord

    lämnar en varm kram

    SvaraRadera
  4. Tack för kramen LaLuna, här kommer en tillbaka.

    SvaraRadera
  5. Tack :) Ibland får man försöka se framstegen istället för motgpångarna. Fast jag tycker jag klagar rätt friskt ibland men man har ju oftast inte samma bild av sig själv som andra har av en så andra kanske inte upplever mig som en klagomaskin, ingen aning :) Har så många vänner som klagar på allt så jag får nog av att umgås med dom :)

    Jag ser mig faktiskt inte riktigt som ett psykfall, trots att jag gått i terapi i över 10 år men kanske har terapin blivit som en vana så att det är därför. Sen så känner jag mig ändå relativt pigg och som en som bara behöver lite extra stöttning ibland. Men jag kan förstå hur du känner för jag haft haft perioder då jag också känt mig som ett psykfall.

    Kram

    SvaraRadera