söndag 9 augusti 2009

Fisktankar

Jag är irriterande vaken och irriterande passiv, klart det inte händer något om man bara sitter och stirrar på vädersajter och döda/oengagerande forum. Hur ofta kan man säga något innan det blir patetiskt? 

Tänder skrivbordslampan och plötsligt blir världen en gladare plats. Att ljus gör så stor skillnad. Fast jag trivs rätt bra i mörker också. Variation i tillvaron. Tändsläcktändsläcktändsläck.

Tror en del av ordblindheten har kommit tillbaka efter höjningen av lamotriginet. Av någon anledning finner jag det underhållande. Kemiskt betingade stavfel (ja, jag är medveten om att all språklig utövning involverar kemiska reaktioner, det är mer den utifrån styrda aspekten som roar, tändsläcktändsläcktändsläck).

Blir lite förvånad över att jag inte har skadat mig ännu, det känns som om jag har, men sen tittar jag ner och ser ingenting. Det känns tomt. Urblekt beige.

Som ofta när jag är uttråkad tänker jag på att resa någonstans. Stockholm känns lagom. Men det blir väl inget mer än en dagstripp till närmsta stad, meh. Bättre än ingenting dock. Instängd känner jag mig, utan väggar, kanske glasbur, tömt akvarium. Guldfisk på torra land.

Nu är energin blandat vit och röd. Jag får skaka på händerna för att avleda den, men det känns inte direkt obehagligt, det gör mig bara otålig. Väntar på nästa avsnitt.

2 kommentarer:

  1. Jag är också guldfisk på torra land. Fast jag är inte av guld utan mera beige. Allt är beige nu för tiden. Inget upp och inget ner. Utan bara ögon som stirrar rakt fram med en hjärna utan aktivitet. Gulp.

    uppner

    SvaraRadera
  2. Usch, så jobbigt det är när man känner sig utslätad, avpersonifierad. Ibland kan jag känna mig lugn och till freds istället, men gränsen är hårfin.

    SvaraRadera