lördag 28 mars 2009

Kärleksbegränsning

I min gamla blogg hittar jag något från 2007 som speglar tankar jag haft många gånger, senast häromdagen...

Det stör mig mycket att när jag slår i botten så har prat, med mina närmaste eller min psykolog eller annan vårdpersonal, aldrig varit tillräckligt för att dra mig upp. Mediciner har, och elektricitet, och tid (att bli förvarad inlagd tillräckligt länge för att det värsta ska släppa). Det är verkligen inte hur jag vill att det ska vara. Jag är nog lite av en romantiker. Och jag inser att jag har köpt vår kulturs tro på att kärleken övervinner allt (”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”). Jag vet att jag är älskad. Det räcker inte.

Antar att jag är rädd att de som bryr sig om mig ska känna sig otillräckliga på något sätt, att de ska tänka att de borde ha sagt eller gjort något som skulle ha ”fixat” mig – jag vet att jag kan ju tänka så när någon runt mig inte mår bra. Jag måste vara mer tydlig, säga till folk att jag inte tycker att de sviker mig.

Jag menar absolut inte att kärlek och vänskap och omtanke är oviktiga, de är tveklöst nödvändiga på många sätt. Men jag måste vara på en tillräckligt hög nivå, ha huvudet ovanför vattenytan, innan jag kan ta emot det.

Och nu har jag ett sånt där ögonblick då jag tar starkt avstånd från hur livet är konstruerat, i en perfekt värld borde det verkligen vara så att kärleken övervinner allt. Men universum skiter väl i min åsikt.

11 kommentarer:

  1. Trevligt att läsa din blogg. Detta med att kärlek inte räcker ända fram för att man ska må bra, känner jag igen. Jag har haft mycket kärlek från man, vänner och barn men ändå inte mått bra. Känt mycket skuld för det. Efter lång tid av svåra sjukdomsperioder har alla utom barnen tröttnat. När jag äntligen börjat må bra mha rätt medicinering återstår inte mycket kärlek. Livets nyckfullhet. Och man kan inte få allt...
    Men det märkliga är, att jag har själv oväntat mycket kärlek och omtanke att ge till andra! Borde väl vara bitter och förgrämd. Positivt såklart, men jag funderar mycket på vad det beror på...
    Funderingar från

    Madde(bipolärt forum)
    P.S. har inte bloggat förut, hoppas kommentaren är OK. D.S.

    SvaraRadera
  2. Hej Madde, kul att du hittade hit! Klart kommentaren är ok.

    Jag har fått mycket kärlek och omtanke från människor som själva inte alltid haft det så lätt. Kanske finns det en livskraft och medkänsla som inte är så lätt att ta kål på. Skönt är väl det. :)

    SvaraRadera
  3. Tack snälla du :)
    Ja nu känner jag att när det gäller AF så får jag rätt stöttning och rätt uppmuntran och det är så avgörande för hur bra man "lyckas" Och sen har jag bestämt mig för att vara rätt öppen när det gäller hennes förslag.- Nu har hon kommit med förslag som jag aldrig ens tänkt på själv och som jag själv troligtvis aldrig hade valt. Men jag vet att hon vill mitt bästa så det gälelr att inte vara så "inrutad" utan våga tänka i lite andra banor. Jag blev lite sorgsen när hon och jag pratade om framtida anställningsintervjuer i fredags, jag har ju liksom inga meriter. Men som hon sa; nu ska vi skaffa meriter till mig som jag kan använda mig av i framtiden. Även om jag så bara börjar rensa ogräs så är det ändå en bättre merit än ingen merit alls. Så jag är SÅ öppen för de flesta förslag. Visserligen har jag sagt nej till ett par saker också men hon har bara tyckt att det varit bra för det ger henne en bättre "vägledning" så att säga när det gälelr att hitta arbetsplats till mig.

    Att vara älskad räcker inte alltid, tyvärr. Det är så mycket som ska hänga ihop. Allt går hand i hand liksom. Det är nästan kärleken till sig själv, eller bristen på kärlek till sig själv som är den värsta. Hur ska någon annan kunna älska mig om jag inte ens älskar mig själv? Själv anser jag att ingen annan kan älska mig eftersom jag inte ens älskar mig själv, då är jag väl inte värd andras kärlek. Men man får väl börja med att respektera sig själv och där är jag på god väg :)
    Kram

    SvaraRadera
  4. Känner igen mig i det du skriver. Men annars är kärleken viktig för mig för att orka kämpa för att ta mig upp...att där finns något att ta sig upp för. Liksom att kärlek kan förebygga att man börjar dala. Men, som du säger. Kärlek är verkligen inte allt - även om jag innerligt vill att det ska vara så. Hopplös romantiker som jag är.

    SvaraRadera
  5. Håller med om att man måste må någorlunda bra innan man kan ta till sig vänner och familjs kärlek..
    Känner igen mig lite i det du skriver.

    kramar om

    SvaraRadera
  6. Jag känner att jag inte haft så mycket kärlek i mitt liv, bara några få egentligen. Och om kärlek är att förstå så blir det ännu färre.
    Idag är jag så trött och nere på grund av FK och min stoppade sjukpenning.Min man blev sur idag på grund av problemen med FK och då kände jag mig så ensam och övergiven.
    Kramar

    SvaraRadera
  7. LaLuna - ja det kan nog vara svårt att förstå för folk runtomkring att om man inte är så trevlig så är det inte för att man vill vara taskig, utan för att man inte orkar just då.

    Kram!

    SvaraRadera
  8. Bloggullet - nog känner man sig som mest ensam om man är tillsammans med någon som inte förstår.
    Många kramar till dig!

    SvaraRadera
  9. Hej Bloggullet!

    Det är ok, har bara inte kommit mig för att skriva något. Är rätt enkelspårig i tanken, gräver i det gamla, och så mycket nytt har inte hänt.

    Du är snäll som frågar efter mig.
    Kram!

    SvaraRadera