Bara tre dagar kvar, jag ska fixa det. Mår lite illa inför tanken att gå dit och vara lagom trevlig, lagom pratsam, lagom opersonlig. De är ändå jäkligt snälla, hur skulle jag klara mig då om folk var otrevliga? Jag försöker inför mig själv att vara stolt över att jag klarat av utmaningen hittills, fast ärligt talat känner jag mig mest tilltufsad. Jag drivs mer av rädsla än av möjligheten att lyckas, det gäller nog generellt.
Vaknade tidigt efter en stökig dröm. Det är ett tag sedan jag satt uppe vid datorn i gryningen. Längtar efter att känna energin strömma i kroppen, så där som det varit ibland, nu är det en aning trött och segt, sirapstankar.
En del är osäkerhet, jag vet inte alls hur det kommer bli framöver, antar att det blir någon sorts arbetsträning men när var hur har jag ingen aning om. Orkar inte riktigt tänka.
Dags att väcka Mannen. Jag beundrar honom för att han klarar av ett sånt jobb, vara ansvarig för en annan människa långa timmar i sträck, all finkänslighet och improvisationsförmåga som krävs. En vardagshjälte!
Du är duktig och modig tycker jag, jag ska, måste snart, börja arbetsträna nånstans. Det lutar åt att det blir på samhall..för jag tror ändå jag hamnar där förr eller senare. Men jag är livrädd.
SvaraRaderakramar om
Tack! Visst är det jobbigt när man inte vet vad som väntar. Jag kanske också hamnar på Samhall, har ingen aning just nu. Det här stället jag är på nu är ju bara för 2 veckor. Men du, vi får peppa varandra!
SvaraRadera*kramar tillbaka*