Bingolotto

Något jag skrev annorstädes rev upp känslor. Att alltid behöva huka sig, vakta sina ord i samvaron med "friska", att vara tvungen att leta upp andra med samma besvär för att alls få kännas vid sin egen verklighet. Det där väder-och-vind-pratet som ibland sårar så oerhört. Sorgen över att de som slår är människor som säkert bara vill mig väl, som uppför sig "normalt", undviker sånt som kan vara obehagligt, pinsamt. Min ilska riktas inte mot dem, eftersom jag förstår att de inte vill illa, den riktas mot livet som är så j-a ointelligent konstruerat ibland. Och mot mig själv som varken klarar att hålla mig inom tillräckligt snäva ramar eller rycka på axlarna och sluta bry mig. Mitt behov av acceptans är så stort, en längtan efter trygghet som blir patetisk. Om jag nu är så himla känslig så borde jag väl tagit andra vägar än att först bli sektmedlem och sen psykfall, garanterat transportera mig själv bort från den breda vägen där husvagnarna kör.

Kanske kanske skulle det vara lättare om folk vågade fråga, visa intresse. Det finns ju en hel del som vet om att jag är sjukskriven av psykskäl, men alla låtsas som ingenting. Och jag spelar med, ligger i allt jag orkar för att framstå som vanlig. Möjligtvis "lite utbränd" då, för det kan man väl vara och ändå vara "normal", jag tar inte i hand och säger "S, bipolär"=psykfall=galen yxmördare på Expressens löpsedel. Och nej, det är väl klart att jag inte ska behöva det, folk brukar inte bekänna sina svagheter till höger och vänster. Men när det gäller t.ex. nära släkt känns det tungt att alltid sätta på masken, att mina små försök att öppna upp så gott som alltid snabbt viftas bort. Att det alltid ligger på mig.

Suck, fattar inte varifrån det här arga vemodet kom. Dagen har varit rätt bra innan. Vi gick en promenad längs stranden, jag trampade nästan på en stackars flundrabebis, läskig känsla under stortån. Hoppade och skrek, men den stackaren måste ju ha blivit ännu räddare, flundror skriker dock inte så hörbart. I skogen mötte vi en spillkråka, som namnet till trots är en stor hackspett, svart med rött huvud (tänk Hacke). Vi spanade också efter intelligenta slemsvampar men hittade inga (man kanske skulle ha letat på krogen istället). Sedan åt vi smarrig middag, kyckling i grönpepparsås med potatis, morötter och broccoli och stekt halloumi. Jag har fått många kramar av Mannen som är underbar som alltid. Det känns fel att vara ledsen nu.