Andas

Natten var inte så vacker, men ett par timmar efter andra dosen Risperdal kände jag hur huvudet stillnade, som om flingorna i snögloben dalade ner och lade sig tillrätta. Inte zombie, inte Stesolid-luddigt, mer som att vakna ur en kaosdröm av flaxande kajor.

Är alldeles för tidigt att säga hur det här kommer att utveckla sig, jag kan lätt räkna upp flera katastrofscenarion, men det jag tror är att det kommer att bli bättre nu.

Ser verkligen fram emot Göteborg, att få resa lite lagom, träffa mina barn, träffa fina vänner. Lite liv.

Nu är den stora frågan: får all packning plats i medelstora ryggsäcken eller får det bli resväskan? Det här kräver lite eftertanke... ;)

(Blir nog inte att jag bloggar eller läser bloggar resten av veckan, så ha det så bra alla.)

Färdig

Kände ändå ut i tåspetsarna imorse hur trött jag är på att känna än si och än så. Mannen pushade också på att jag skulle ringa min läkare, så det blev så. Dr B trodde som jag att det skulle kunna vara Abilify som stökar till det, så den ska väck nu, och så blir det tillbaka till Risperdal. Biverkningarna är inte så kul men den jagar bort tomtarna på loftet. Just nu känns det viktigast. Orkar inte ha det så här. Vila vill jag ha.

Nu ska jag sätta på en film att somna till.

Ärkepatetisk

(Modifierad version av något jag skrev annorstädes.)

Tänker ibland (läs ofta) att jag inte är sjuk, bara en jävligt misslyckad person. 

Det är en rävsax tycker jag, hur man än gör så sitter man fast. Om jag tänker på mig själv som sjuk så frånhänder jag mig mitt ansvar. Om jag tänker på mig själv som frisk så drunknar jag så mycket i skuldkänslor att inget blir bättre alls.

Ingenting är liksom tillräckligt. Jag har sabbat jobb och utbildningar. Jag har haft ordentliga skulder (och nu rinner pengarna mellan händerna som sand, levde jag bara lite mer oordnat så vete tusan hur det hade gått).  Jag har stamkundsstatus på psykavdelningen. Jag har legat på hjärtintensiven efter överdoser. Jag har alla möjliga randiga kroppsdelar. Jag har ätit mig igenom halva FASS och kan substansnamnen på de flesta psykmediciner. Jag har varit så jävla kataton av ångest att de skickade mig på akut hjärnröntgen. T.o.m. Förnedringskassan anser mig bortom räddning. Jag kan fan inte ens dammsuga. 

Åh, vilket fint litet psykfall. Om jag ser efter har jag nog en stämpel med "Tillhör Region Skåne" i röven. 

Grejen är att inget är nog. Kommer det någonsin vara nog? Jag tänker fortfarande att jag kanske har drömt alltihop. Eller att jag är en ypperlig drama queen som spelar en roll. Vilken föreställning! Sen blir jag förkrossad när jag försöker kliva ur rollen, och det inte går! Jag kan inte styra min sinnesstämning mer än marginellt, trots att jag försöker koppla på mina superkrafter. Jag tänker "mysig hemmakväll" och det slutar med helvetesångestanfall utan att jag alls fattar varför. Jag är käckt fokuserad på att vara en f.d. självskadare och vips sitter jag där i akutens väntrum igen. Jag öppnar boken jag beslutsamt tänkt läsa och kan ändå inte ta in mer än ett halvt kapitel innan koncentrationsförmågan vissnar och dör. Så många små saker som inte borde vara något alls, men visar sig omöjliga. 

Och visst vet jag att jag behöver hitta en balans. Att bara för att man inte är frisk behöver man inte vara sjuk. Se möjligheterna, inte hindren.

Känner mig värdelös för att jag är värdelös på det. Och så är man liksom tillbaka på ruta ett.

Ja, jag gnäller. Har haft ett par jobbiga dagar, idag (inatt) vet jag knappt om jag är upp eller ner, energikryp i kroppen, eufori ena ögonblicket och ångest nästa. Orkar inte. Kontemplerar att ringa dr B på måndag, fast då är jag där, "oj doktorn, stackars mig jag är så sjuk, det kan inte vänta". Ska det vara så jävla svårt att ta sig i kragen, skärpa sig, rycka upp sig? Bli en Riktig Människa.

Energislöseri

Påklädd, fixad före 9, har t.o.m. ätit kycklinggryta till frukost. Som en rymdfärja på startrampen, fast utan kontrollerad nedräkning, kan lyfta när som helst. Eller inte. Jag har absolut inget jag måste göra idag, bara diverse "borde" av större eller mindre dignitet som jag inte vill befatta mig med ändå. 

Nu kan jag visst inte skriva mer för tankarna bara studsar.

Vindstilla

Undviker att känna efter. Har haft det mysigt, ätit lunch nere vid stranden, klippt håret. Har en massa saker jag kan distrahera mig med, bara jag kommer mig för. Det borde gå.

Duracellkaninstek

Trött på att saker inte bara kan flyta på, att man är tvungen att hantera det ena eller andra. Trött, jag och sex miljarder andra människor.

Men det blir något speciellt när det inte handlar om yttre situationer, sånt som går att definiera som "här är jag, där är ett problem". Det är bara mitt osynliga psyke som spökar, jag är problemet. Man sitter där i tv-soffan och känner spänningen byggas upp, tills det inte går att sitta stilla. Gå fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan balkongdörren och ytterdörren, ett längdhoppslångt avstånd. Hålla hårt hårt i armarna för att inte börja kasta saker. Inte ledsen, inte deppig, inte upprörd över något särskilt, bara med en kaotisk energinivå i kroppen som omgiven av hattifnatter, håret borde ha sprakat. Släpp mig då! Jag vill inte! Blodstänkta inre scener drar och avskräcker. 

Jag hade tur, Mannen var hemma. Han såg till att få i mig Stesolid och tog mig ut en stund, körde till havet och till Statoil och köpte en massa saltlakrits. Som tur är tar jag inte benso dagligdags och är inte särskilt tillvand, så effekten blir hyfsat stark och jag kunde slockna sen.

Så visst, happy end. Den här gången. Men det känns otroligt otryggt att ha sånt inom sig. Att ständigt behöva vakta sig själv.

Idag är jag lite tröttare, lite mer dämpad, men rastlösheten ligger fortfarande på lur, smyger upp och nerför ryggraden, fast jag ska lura den. På något sätt.

Bubbelplast

Jag lever verkligen mycket i mitt eget lilla bo av bubbelplast. Inte så konstigt kanske när jag inte jobbar eller pluggar. Fast å andra sidan känner jag igen bubbel-känslan från när jag har haft rutinjobb också. Nu är det åtminstone inte en försluten sfär av tristess och utmattning, mer självtillräcklighet. Jag är inte helt befriad från empati, men jag går bara delvis in i andra människors liv. Gränser, det där tråkiga ordet, men jo det är tydligare gränser jag tillåter mig att ha nu. Slåss för min rätt att vara töntlycklig (även om det kanske delvis mest är kemisoppan i hjärnan).

Skummar oftast dagstidningarna, fast jag minns sällan särskilt mycket av vad där stod. Omvärlden går inte riktigt in i mig, hakar sig inte fast till engagemang. 

Någon särskilt nobel människa är jag inte, och det finns inte direkt någon giltig ursäkt för att vara en egocentrisk soffpotatis. Men jag skiter i guldstjärnan i himlen just nu.

Tankarna skuttar, borde sova, svårt att sitta still. 

Apotekskund

Bara lite introvert pillersnack, för att jag vaknade 5 och inte har haft något bättre för mig än att älta mitt liv som sjuk i huvudet, haha. Fast det finns en positiv sida på saken också, jag har testat att köra utan mediciner och det har aldrig varit någon hit, nu försöker jag åtminstone vara delaktig i min behandling. Har jag lite koll på vad medicinerna gör så känner jag mig inte fullt så mycket som en sjukling när jag tar dem, det blir mer en teknisk pryl.

Hur sköter man inte sin medicinering? Efter anekdata på nätet. Men ärligt talat har jag haft rätt mycket nytta av vad "vanliga konsumenter" haft att säga om sina mediciner. Så jag har spanat runt lite angående min humörmässiga svajighet.

Visserligen känns det i skrivande stund inte som något att bry sig om, lite upp och ner, vadå, så är det väl för alla. Har dock ett litet logiktroll sittandes kvar i ett hörn av hjärnan som obönhörligt tar fram pekpinnen och poängterar att 

1. jag kan inte vara bombsäker på att inte uppåtsvängarna eskalerar tills jag helt tappar omdömet (jag dricker redan mer alkohol än normalt bara för att det är så kul, och pengarna rinner genom fingrarna) 
2. deppen blir visserligen inte så långvarig nuförtiden, men ändå intensiv ett par dagar med allt vad det medför när det gäller risk för självskador osv. , och den kommer som ett brev på posten efter varje uppåtskutt 
3. det kan i värsta fall dra iväg till ett sånt där ruggigt blandtillstånd som i våras (överenergi, sömnlöshet, extremt svarta tankar och smärre vanföreställningar)

Även snyggt listat tror jag inte riktigt på det, men men...

Har telefontid med dr B nästa vecka. Folk på nätet har tipsat om att Abilify kan vara en bov i dramat, att den ger vissa bipolära för mycket skjuts uppåt. Precis vad jag inte ville höra. Ett neuroleptikum som inte gör mig till en sömnig zombie, ingen viktökning, boostar sexlivet och ja, gör en glad och pigg då... Lyckopiller, med andra ord. Men det ska vara hållbart i längden också, suck. Får väl se vad fabror doktorn säger.

Man får passa på att ha kul så länge. 

(Hörde just ifrån en gammal vän, roligt, hon sa att hon läser bloggen så det här är en intern vinkning till henne! )

Tillräckligt

Tycker mig alltid hamna i ett gränsland med suddiga konturer, vad är nödvändigt roligt och vad är negativ överstimulans? Nu är en Göteborgsresa på tapeten. Det är ett absolut behov för mig att träffa mina barn regelbundet (särskilt som de också verkar vilja träffa mig). Sedan finns det flera vänner däruppe som jag blir glad av att få en pratstund med. Så på ett plan ger det massor av energi, samtidigt som det lätt blir så att jag kör slut på mig. Det är en väldigt fin linje mellan uppåt och neråt i min hjärna. Jag pratade iallafall nyss med äldste sonen, som jag kommer sova hos, och bestämde att jag stannar tre nätter istället för två. Lite mer tid att sprida ut sällskapslivet och andas emellan.

Som jag mår just nu skulle alla få må. Flyt. Är kär. Har barn som är underbara människor. Är inte rik men räkningarna blir betalda (mest tack vara Mannen förstås). Har en härligt vacker höstbukett på köksbordet och en krämigt god ost att tugga på. Många fina människor att tänka på, en del är nära vänner eller mer avlägsna vänner, en del kanske bara bekanta, men de ger mig kraft att tro på mänskligheten. Kommer t.o.m. jämförelsevis bra överens med min mamma nuförtiden och det är banne mig inte alla som går ihop med sina dagars upphov. Jag har Psyko H som får mig att testa de tankemässiga gränserna, och dr B som ärligt verkar vilja hjälpa på sitt vis. Och nämnde jag Mannen? ;) Jag unnar alla människor den upplevelsen, att få stå så nära någon utan att behöva ge avkall på sin egen identitet. Han försöker inte begränsa mig utan hejar på mig när jag tar mig för något nytt. (Jodå, han har sina svagheter han också. Han är t.ex. patologiskt morgontrött och tidsoptimist. Han kallar sina medtrafikanter för "skånska kärringar". Och så är han rätt dålig på att planera resor, men då får ju jag göra det istället. :))

Ok, jag kanske är lite smått uppvarvad nu men det betyder inte att det jag säger inte är sant. Ibland tror jag att jag faktiskt ser verkligheten tydligare så här, allt det som finns runt omkring oss hela tiden och är fantastiskt. Inte för att jag egentligen tror att var-lycklig-i-nuet-spåret är lösningen på allt, vi måste ju också vara otillfredsställda med här och nu ibland för att förändring ska ske. Men rent krasst själviskt så är jag hellre lycklig med det jag har än olycklig för allt som borde vara, jag är ändå ingen rädda-världen-personlighet, jag är alldeles för småskuret egocentrisk.

Hushållsenergi

Nu har jag diskat och strukit 5 på morgonen. Kaffet är roligt att brygga och smakar underbart. Är ensam hemma så jag sjunger högt till musiken i hörlurarna som jag bär i ett försök att visa hänsyn mot grannarna, ganska missriktat då de antagligen mycket hellre skulle lyssna till originalversionen av Viva la Vida än min karaokeröst - tur att här inte är särskilt lyhört.

Jaha, jag ser det ju själv - kanske lite hypovarning. Det känns osannolikt. Det gör det alltid. Och det var bara några dagar sen sist. Så nej, det är nog bara en liten blipp. Men något har hänt med mönstret, dessa tvära kast och att jag faktiskt är mer tid i sträck uppåt än neråt (även om jag kan vara rejält dyster när jag väl är låg), jag känner inte igen det från förr om åren. Roligare än att vara en vandrande reklampelare för depression men jag är ändå lite nervös för att det ska balla ur helt en dag.

Ett par timmar kvar innan Mannen kommer hem. Det känns hemskt trevligt att inte känna sig ensam när jag är ensam hemma, men ändå tycka att det är tomt och längta. Fast den stackaren är säkert rätt trött och inte direkt på humör för en fru som skuttar runt som en hysterisk spaniel och vill bli aktiverad nu genast på en gång. Jag får tvångsplacera mig framför någon film så kanske jag somnar om. Och vaknar på något helt annat emotionellt ställe. A day in the life.