Objekt

Att jag hänger upp mig så på 20 minuter en torsdagseftermiddag. Tänker fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad ska sägas och vad ska inte sägas. Kom ihåg att värma upp handen innan jag hälsar. Kläderna... inte för skrikiga färger, då tror han kanske att jag är hypoman, inget lodigt som signalerar depression. (Suck, jag kan ju faktiskt bara klä mig som jag brukar klä mig varje dag just nu för det är rätt prydligt och sansat och det är ju det ärligaste, vad håller jag på med?) Men den där bedömningen... någon jag inte känner särskilt väl (har träffat honom 2 x 20 min) ska skriva ner vad han tycker om mitt innersta i ett officiellt dokument. En Auktoritet. Det kan sägas hur mycket som helst att patienten nu är en "kund" som "köper" tjänster från serviceorganisationen Psyk AB, men det är fortfarande inte jag som har receptblocket (eller nuförtiden, inloggningskoden).

Nej, jag tycker faktiskt inte att jag är paranoid. Det är berättigat att känna olust inför att bli bedömd som person, att ytligt och ofta subjektivt tyckande om mig förvandlas till Sanning för att det skrivs ner i en journal. Jag tror inte att läkaren är ute efter mig (denna läkare verkar hyfsat sympatisk) men så mycket kan gå fel i mänskliga möten.

Två val:
1) ringa återbud
2) börja skriva på en lägesrapport, det dokument jag ibland tagit med till planerade läkarsamtal där jag på en A4 strukturerat beskriver allt jag själv vill ha sagt om hur jag mår, hur mitt liv ser ut, mediciner osv.

Jag öppnar OpenOffice...