Empatiövning

Jag darrar fortfarande av chocken - nyss ringde jag FK och blev kopplad till en handläggare direkt, inte en sekund i kö!! Kommer jorden att gå under nu?

Behövde ringa och få hjälp att tolka en blankett. Det syntes faktiskt att de försökt göra blanketten enkel, rensa bort onödig information. Tyvärr hade de även rensat bort nödvändig information som anvisningar på hur man skulle fylla i blanketten. *suck*

Sömnen är rätt skruvad, vaknar hela tiden. Ändå är jag inte så trött. Har varit på gymmet, och promenerat en del fram och tillbaka. Det är tidig vårkänsla. Inte så jättevarmt idag, och väldigt blåsigt, men torrt, ljust. Allt känns bättre när man tagit sig igenom februari.

Att komma med historien om min okända syster till min psykodynamiska psykolog var givetvis som att kasta ett ben till hunden, men jo, vi hade ett ok samtal ändå. Det har givit mig en ny synvinkel på min mamma. Jag har ofta känt mig lite undanstött av henne, distans, inget intresse för sånt i mitt liv som inte är perfekt, och det är inte ren inbillning från min sida, Mannen har också märkt det. Men tänk er själva - bli med barn vid 19 i en konservativ miljö där man absolut inte får vara ogift mamma, och tvingas lämna bort barnet på bb. Och sen är jag helt säker på att på den tiden var det ingen som uppmuntrade henne att sörja och prata om vad som hänt, utan det var locket på, man skulle låtsas som ingenting. Sånt måste ju bara lämna spår. Kanske en försiktighet att fästa sig ordentligt vid de barn hon fick sedan, bara utifall hon skulle förlora oss också på något sätt. Har man varit med om stark smärta försvarar man ju sig.

Jag har mer medkänsla med henne nu, och rent själviskt gör ju det mitt liv lättare.