Avslappning

Brist på ord. Det är en oändlig lättnad när tyngden från oket lyfts från axlarna. Luft. Andas. Vila.

Jag tar massor med psykofarmaka, två stämningsstabiliserande och två neuroleptika, ändå känner jag mig äntligen som mig själv, närvarande, ifred från allsköns störande inslag. Jag har t.o.m. läst lite igår, naturvetenskaps-/idéhistoria om upptäckten av hjärnan. Sitter hemma i soffan, mjukt men lätt, tryggt. Börjar känna att jo, nu kan jag nog lita på att jag kan ta hand om mig själv.

Vitsippa

Inte orkat blogga. Men idag sträcker jag mig som en vitsippa mot ljuset. De värsta mörkertankarna har bleknat undan och jag får vara hemma i helgen. Det var allt för nu, men kram på er allihop!

Valresultat

Mjuka lemmar av stesoliden. Jag tog den både som förebyggande och för att den inte skulle förfaras, nu när den låg där i min handväska. Skönt att jag inte väntade på att tokångesten skulle slå till. Annars är jag lite försiktig med bensot, tar det bara när personalen tjatar.
Mannen tog mig med till köpcentret igår. Det pushade mig till något sorts beslut. Man köper inte kläder om man snart ska dö. När jag valde den där bh:n från Twilfit valde jag också att fortsätta kämpa. Jag har den på mig idag, den känns som en sköld. Mörkret ligger fortfarande tungt men jag är inte helt vilse.

Kommentarsångest

Vet inte om jag lyckas förklara men någonting sånt här: när snälla människor visar omtanke och oro för hur jag mår, och särskilt om de säger att jag inte ska göra skadliga saker, då kan jag bli taggig. Den negativa tankevärld jag lever i just då känner mycket skuld, och om mina handlingar skulle påverka någon annan negativt så är det fruktansvärt att leva med. På samma gång kan det kännas närmast kränkande att någon försöker säga åt mig vad jag ska göra, jag känner mig fast och insnärjd i ett garn när jag inte får skada mig om jag vill, att allt bara handlar om andra människors sinnesro, gör ingen annan obekväm är allt det går ut på, skit i hur jag känner. Det blir dubbelt och tredubbelt och snurrigt.

När jag är sån är det inte så stor vits med att komma med peptalk, jag känner mig mest ynklig som inte kan leva upp till det. Men jag blir fortfarande varm i hjärtat av om någon kommer förbi med en kram.

Läget just nu är att jag inte har så mycket skräckbilder och siffernojjor mm, där tror jag medicinerna hjälper, har inte varit uppvarvad på ett par veckor heller, däremot är jag låg nu, allt är en ansträngning, dumma tankar. Får bara lämna avdelningen i sällskap med Mannen, han är ledig idag så jag fick vara hemma. Alla piller är undangömda och jag har inte shoppat vassa saker, det känns löjligt att vara som ett barn som man måste gömma godiset från, men det är som det är, jag står inte på en högre nivå just nu.

Har sovit en stund på förmiddagen, nu ska jag låtsas att precis allt är som vanligt. Betala räkningar, vattna blommorna, äta toscatårta. Lura mig själv att bli normal.

Förbudsskylt

Har suttit i en halvtimme på badrumsgolvet med ett förbjudet föremål, men backade av den eleganta anledningen att föremålet i fråga inte var mitt utan kom från verktygslådan. Verktygslådan är off limits.

Så jag dricker presskaffe istället, det blir eventuellt två av de från psyk medskickade stesoliden också (de kastar alltid med mig en massa när jag går på permission, kanske för att jag oftast kommer tillbaka med dem igen).

Åker tillbaka till psyk om några minuter. Har duschat och klätt mig acceptabelt snyggt och lagt en hand vid håret, det ska fan inte synas att jag är ett psykfall.

(Ev. kommentarer om att jag är stark som inte skadar mig undanbedes, tack. )

Kemi

Försökte blogga men det sket sig rent tekniskt. Orkar inte säga mer än att jag sover hemma inatt.

Drömtid

Surret från ventilationen. Nattpersonalens tidningsläsande. Bättre än drömmarna. Hade en butik i USA med fruktansvärt fula stora minnessaker. Till någon som just förlorat sin fru kunde man köpa en staty av en man som stirrade in i en tom vägg. Sedan dök miss Korea upp, hon hade bantat 40 kg. Är det konstigt att jag hellre är vaken, trots allt vad det innebär av medvetande om depressiva tankar och känslor. Jag känner mig lite mindre hetsig nu, mer ledsen. Vill inte ta benso men övertalas om och om igen. Nej, jag har ingen bättre plan. Nej, jag tror inte att medicinen ska hjälpa snart. Vill kasta saker, men det är jag ju för snäll för. Jag åker hem på permis då och då, det känns lika konstigt ändå. Lost in space.

Äsch

Kvar på psyk. Segt nu. :(

Lyftvilja

Sånt som man inte får tänka: jag längtar efter att bli lite lagom hypoman igen. Har sovit med sömntabletter, 9 timmar eller om det var 10, och känner mig tung, jordförankrad. Men jag har blivit ordinerad av dr B att ta mitt nitrazepam varje kväll just nu för att stabilisera. Är så känslig för sömnförändringar. När jag har mina uppåtsvängar i färskt minne längtar jag dit i hela kroppen. Det nuvarande neutralläget är nyttigt och bra och tryggare, men... Att det ska vara så förbannat svårt att lära sig att upp -> ner.

Slutsträcka?

Är hemma på permis, ska sova hemma i natt - skönt! På måndag morgon ska jag ta litiumprov, det är allt jag vet om framtida planering just nu. Tänker förstås att just nu i detta ögonblick när det är lugnt så borde allt vara över, men så har jag ju tänkt några gånger redan under den här psykrundan, ett visst mått av bitter resignation börjar smyga sig in. Men va fan, jag lever iallafall, det kunde varit värre.