Vägarbete

Så här på morgonkulan känner jag mig faktiskt en liten aning mer energisk nu (nä vi pratar inte pigg som en mört, utan mer att det går att öppna ögonen utan stöttor), samt skönjer en mild huvudvärk. Kanske de däringa svaga pillren jag fick (hon ville bara ge mig en halv dos) har börjat verka. Nu vill jag bara bli glad också, och få bort alla dumma tankar. Men det brukar ju sägas att energinivån ofta går upp innan stämningsläget gör det, så det är väl bara att hålla i hatten.

Och det är inte nattsvart. Jag kan fortfarande skratta med Mannen (han hävdar å andra sidan att jag kan skämta på akuten mellan magpumpningarna ;)) Jag fortsätter att spela spelet "det spelar roll" och köpte en hudkräm igår. Blev dock väldigt matt av att gå ner till stan, hetsåt en rulle mintchoklad, men i övrigt börjar mina matvanor långsamt normaliseras igen.

Idag ska jag sluta igen med Stesoliden, ska bli lite objektivt intressant att se hur det känns efter att ha tagit 20 mg/dag i en vecka när man inte alls är van vid sådana mängder. Men det har hjälpt kortsiktigt, det har det.

Önskar jag kunde gnugga händerna och säga "det var det" men sjukdomen är lite för lurig. Jag har fortfarande undergångstankar och utrotningsplaner och blodstörst, och t.o.m. de sprakande höstlöven ser jag genom ett grått filter.

Man får ta fram sina ljussvärd: gott kaffe, varmt fluffigt täcke, vänlig musik, en Man att krama, Syster C som snart ringer, kolla om barnen har skrivit något roligt på fb, öppna dörren och andas...

(Och här inser jag att jag bör infoga en fotnot: jag skriver av mig i bloggen men om det blir riktigt kritiskt läge så pratar jag med någon irl och söker t.o.m. den förhatliga psykakuten, så ingen behöver oroa sig för att jag går utan hjälp.)