torsdag 17 oktober 2013

Inluddad

Usch, lite jobbigt är det allt när läkaren rynkar pannan och säger att hon inte vet vad hon ska hitta på med mig... de tre mediciner jag tar och som har funkat rätt länge går inte att höja mer, och jag har testat massor av olika piller under åren så jag vet av erfarenhet att många går bort. Och så vill jag då inte få mer ect för att det påverkar mitt långtidsminne (och är läskigt att sövas dessutom), om det inte skulle bli superkris då förstås och ect är enda lösningen. Men jag är inte där än. (Jag fick ect för sex-sju år sedan.)

Nåväl, nu ska vi testa att lägga till en lite udda antidepp som jag haft någon gång tidigare för ett antal år sedan och som funkade åtminstone lite. Jag ringde runt till apoteken, ingen hade den hemma, men Cura beställde hem den tills imorgon (det är ett rätt okej litet apotek inne på Ica Maxi, öppet 8-21 och åtminstone de gånger jag har varit där har personalen varit hjälpsam). Även om jag kan förstå idén med avregleringen av apoteken så har det blivit rätt meckigt... när det gäller mediciner man står på sen innan kan man ju själv vara lite uppmärksam och beställa innan de tagit slut, men när man får nya mediciner som inte tillhör de vanligaste så blir det till att ringa runt... Jag gnäller mest för att jag *inte* gillar att ringa ärenden. Ringa och prata med familj och vänner, ja gärna, men ringa och prata med telefonsvarare och ansiktslösa röster som kopplar en vidare - nej.

Bedövar mig kraftigt enligt anvisningarna, mer benso än jag någonsin brukar ta, men det hjälper faktiskt att skapa ett syntetiskt skinn runt mig som håller den brännande strålningen borta. Jag kan småprata, skämta. Låta gröten i mitt huvud svälja tankarna på hastig sorti. Göra mig lämpad för vistelse i möblerade rum och undvika en inläggning. (Vän av ordning: ska bara använda dem i max en vecka, och jag har aldrig haft större problem förut med att sluta med benso, eller något annat för den delen.)

Hjärtat fullt av sorg men jag gråter inte. Just nu är det faktiskt bra, för jag har inget reellt att gråta över, det är en sorg som svävar runt i universum utan koppling till jorden.

8 kommentarer:

  1. Kramar! Hoppas att du kryar på dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det brukar ju vända någon gång...

      Radera
  2. Tänker på dig och hoppas att det snarast blir lättare!
    Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina tankar och snällhet.
      Kram!

      Radera
  3. Fy fan. Inte en kul sits att vara i. Jag hoppas att det övergår SNARAST! Förstår din motvilja mot ECT. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag tänker på dig och önskar uppriktigt dig allt gott i världen.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dina ord är alltid ärliga och värmer mycket.

      Kram!

      Radera
  4. Jag hoppas innerligt att du kommer få må bättre, det vet du. Ect har jag aldrig provat och kommer aldrig prova det heller hur illa det än är. Någon läkare sa det för några år sedan att det kanske var en möjlighet, men NEJ! Aldrig! Nu är jag väldigt skeptiskt.
    Förstår din rädsla och allt men försök att vara i naturen så mkt som möjligt. Skriv. Prata. Och glöm för allt i världen inte att du är betydelsefull.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina goda ord. Det hjälper mig att skriva, jag får lite distans hur distanslös jag än kanske låter. Tänker inte låta sjukdomen svälja mig hel.
      Kram!

      Radera