Slötittade en eftermiddag på filmen 28 dagar, Sandra Bullock spelar alkis på rehab. Jag var inte alls beredd på en scen där hennes rumskompis sitter och skär sig i benet. Luften gick ur mig. Det såg mycket likt ut saker jag själv har gjort ibland. Är det verkligen så äckligt som det såg ut på tv-skärmen? Antagligen borde jag vara glad att min spontana reaktion på en självskade-scen är motvilja, ändå känns det som kontrollförlust. Blir lite rädd för att jag inte skulle klara av att skada mig igen. Fega ur för den fysiska smärtan, den jag storvulet trodde jag var på god väg att övervinna. Samtidigt attackerade jag mig själv för bara några veckor sedan när ångesten nådde tillräckliga höjder. Jag ångrar det. Jag ångrar det inte. Allt känns förvirrat.
Naturligtvis dog den rollfiguren på slutet. Hon var ju knäpp.
Det finns ett uttryck som heter kognitiv dissonans. När två motstridiga tankar inte går att förena. Det är så jag känner inför mitt eget självskadebeteende. Inför andras är det lättare, då känner jag mest bara motvilja. Men hos mig själv är det både fruktansvärt och något positivt. Jag vet inte riktigt hur jag skall göra för att forma en enhetlig bild kring det. Jag vet inte ens om det är önskvärt. Men att stå med en fot i varje läger är jobbig i längden.
SvaraRaderaFrågan är ju: Om du kunde bli helt självskadefri, skulle du vilja det?
Kram!
Charlyene - svaret är nog en fråga: vad skulle det kosta? De senaste ca 3 åren, efter att jag sattes på humörstabiliserande medicinering, har mitt självskadebeteende minskat rejält, och inte bara mitt agerande utan tänkandet på det (utom en period förra sommaren då jag tog Abilify och svängde snabbt). Har jag det någorlunda psykiskt lugnt som jag har det nu så är det inget problem att avstå. Hade jag inte råkat se den där filmen så hade jag antagligen inte skänkt självskadande en tanke den dagen. Och även fast jag blev lite omtumlad så var det överhuvudtaget aldrig fråga om att gå och skära mig, långt därifrån. Frågan är hur det blir om jag får ett rejält psykbryt igen, blir mixad och gränspsykotisk och suicidal, vilka prioriteringar gör jag då? Jag kan inte svara, för då fungerar jag utifrån en annan logik. :/
SvaraRaderaKram!
Äh, det är bara en film.
SvaraRadera"S", hoppas du har det bra!
Laura - ja det har du väl rätt i. :) Jag kan tycka att det är svårare att värja sig för visuella medier, mindre tankepaus mellan intryck och känsla än i skrift (vilket självklart alla reklammakare vet).
SvaraRaderaJag mår oftast rätt bra, bättre än man kan tro av att läsa bloggen som jag använder för att gnälla av mig, fast jag känner också ett starkt behov av att gömma mig i min håla. Sånt kommer och går.
Kramar!