Familjeband

Utövandet av extrem viljestyrka lade jag ner och sedan shoppade jag glatt. :) Dessutom promenerade jag genom Gamla Stan, förbi slottet. Funderade en sekund på att gå in på Livrustkammaren men det var rätt mycket turister och att krypa in i mörkret inomhus lockade inte helt. I Kungsträdgården var det tydligen dansuppvisning, från scenen efterlystes Sollentuna folkdansgille som verkade ha gått vilse. Jag satt en lång stund på trappan vid Sergels Torg. Gräsligt, gräsligt ful miljö, men det är Stockholm.

När jag kom åter till hotellet satt Mannen där och pustade ut efter fotbollsmatchen (som barnbarnen spelat alltså. :) ) Men kidsen var bara hemma en stund, hoppade lite hoppstylta och så,  sedan cyklade de och deras mamma över till oss och så gick vi och fikade. Därpå var det dags för Mannen och jag att hoppa på bussen till stan, för vi skulle äta middag med Mannen äldsta son med ny flickvän. Vilket tempo va!

Att Mannens son är trevlig visste jag förstås, flickvännen visade sig också vara jättemysig så vi hade det helkul.

Mannen trugade i mig sömntabletter så jag har sovit lite mer i natt och går på en lägre växel idag. Väntar på att höra av min svägerska, vi ska ses någon gång idag och förhoppningsvis min bror också. Mannen är ute på ytterligare en heldag, denna gång följer han med tvillingarna i skolan. Han lär somna ovaggad ikväll.  :)

Det är så underbart att ha energi, att orka saker som "vanligt folk ".

Sol!!

Fortsatt guldväder! Gårdagen fick morgontrötta Mannen sova lite extra efter frukost, medan jag drog en shoppingrepa som resulterade i noll påsar eftersom jag utövade *extrem*  självkontroll.

Därefter ut på Värmdö där barnbarnens farfar och farmor har ett fint gammalt trähus vid vattnet med lekvänlig trädgård.  Det blev fika i solen och några omgångar kubb. Senare hem till barnbarnen för middag. Jag och Mannen skulle ta bussen, och då ville ungarna åka med oss, de åker mest bil så buss är tydligen jättekul. Grabbarna är nyss fyllda 8 år, tvillingar, och börjar kunna läsa riktigt bra så det blev mycket tydande av skyltar.

Middagen grillades på elgrill på balkongen och var hur god som helst, och sällskapet förstklassigt. Lite levande charader på det :)

Bussen tillbaka till hotellet var proppfull med ungar runt 16-20 som skulle in till stan och festa. Klassiska scener som tjejen som rabblar personnumret på sitt gissningsvis fejkade id, vissa saker har inte ändrats sen ens egen tid... ;)

Nu har Mannen dragit iväg på pojkfotboll och jag ska ställa kosan in mot centrum. Skönt att vi inte måste åka hem idag.

Tokholm

Stockholm är så bra så :) Mannens dotter med barn och man bor i Nacka i en rätt liten lägenhet, så vi valde hotellalternativet, invid Sickla köpkvarter som visade sig vara mycket större än jag sett från vägen. Vi träffades där i en liten saluhall med små små restauranger, åt utmärkt oxfilé (förlåt alla veganer) och det var så härligt att se dem igen, de är underbara människor stora som små.

Nu vräker vi oss på hotellrummet, Mannen satte på tv:n och slocknade omgående ;) fast nu vaknade han visst till för att ta medicinerna, det var ju bra. Jag borde väl göra ett försök att slockna själv.

FM

Vaken efter midnatt, skulle ju deklarera också tyckte jag. Godmorgon 04.00. Nu är rastlösheten inte den elaka sorten längre, utan champagnebubblorna. Tvättar. Ska ut och röra på mig sen.

Lite läsning om aktuella rön kring hur psykisk sjukdom kanske ibland beror på mer och helt annat än vi tidigare trott:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/psykisk-sjukdom-under-lupp_8824574.svd

Penninggalenskap

Tips att titta på:

http://urplay.se/Produkter/182455-UR-Samtiden-Vuxna-och-psykisk-halsa-2014-Psykiska-problem-och-dalig-ekonomi

En föreläsning av Alain Topor, psykolog, forskare och författare, han har skrivit en del om återhämtning vid svåra psykiska tillstånd. I denna föreläsning diskuterar han ekonomins påverkan på den psykiska hälsan. Hur har psykiskt sjuka det ekonomiskt, jämfört med genomsnittsbefolkningen? Hur har det utvecklats de senaste tjugo åren? Kan ett relativt måttligt ekonomiskt tillskott förbättra den psykiska hälsan hos svårt sjuka? Och arbetslinjen - är det så enkelt att arbete gör en frisk? Eller är det kvalitén på sysselsättningen som ger resultat?

Skönt med ett humanistiskt perspektiv i ett trångsynt samhälle.

Uppåtpil

Angående rastlösheten i kroppen så ville Dr C i första hand eliminera seroquelen, så den är sänkt ytterligare nu, inte mycket kvar. Sedan är det något märkligt med ergenylen, för fast jag gick upp i dos har blodvärdet (rättelse: valproatvärdet) gått ner från ca 350 till 300. Riktigt jäkla skumt det här med kroppskemi.

Känner mig helt odeprimerad iallafall, och det är ju alltid välkommet.

Jaa... känner mig nog precis så där på början till speedad. Sov i natt men inte lika mycket. Skriver långa utläggningar här och var om lite vad som helst. Svårt att sätta fingret på, men upplevelsen av att ha åsikter. Och - något jag skäms lite för att erkänna - en mild irritation på människor jag tycker borde skärpa sig av en eller annan anledning, kanske samma anledning som jag själv vid andra tillfällen borde skärpa mig på grund av. Fast mest en glädjekänsla som inte behöver något skäl.

Det borde inte bli så mycket mer med det, så kemiskt dämpad som jag ska föreställas vara.

Magnoliorna är snart utblommade, häggen håller på att slå ut. Små små flugor/myggor dansar framför ansiktet när man går nere vid ån. Mannen höll på att bli påkörd av en unge på sparkcykel, herrejäklar vad snabbt de går, inga skydd har kidsen heller, mammahjärtat fasar. Men jag vet, få på en elvaåring hjälm... Vi stannade till på Coop för creme fraiche till middagen (lax m fetaost i ugnen, ljummen potatissallad med örtdressing). Plus ett par lottokuponger, vi har nämligen tänkt bli rika nu, riktigt svinrika, bara så ni vet. Apoteket sedan, Mannen besväras av pollenstormen. Det är t.o.m. så att jag småsnörvlar så fort vi är ute och går, jag som aldrig haft pollenallergi.

Nu borde jag börja tänka på vilka kläder jag ska släpa med till Stockholm, så jag hinner tvätta. Fast undrar om jag inte ska sätta igång med middagen först, blev sugen när jag skrev om den ;)

Reklampaus

Jag blev ombedd att skriva om en nyutkommen bok. Tyvärr medföljde ingen muta, inte ens ett dussin muffins. Hade jag tyckt att boken är skit hade jag inte skrivit något alls. Men den har sina poänger.

Panikångest & Depression av Christian Dahlström

Det är varken en självhjälpsbok eller en vetenskaplig översikt, däremot en sorts första orientering om man själv eller någon närstående drabbas. Författaren har själv varit sjuk men återhämtat sig. En sorts komprimering av 1177.se och vad man lär sig på idogt läsande av diverse nätforum plus något litet hopp ner i Medline.

Boken består av många korta (ofta 1-4 sidor) kapitel, mestadels lättlästa. Den inleds med diskussion om begreppet psykisk ohälsa och tabun. En del krut läggs på att peppa folk. Senare i boken finns även en radda exempel på kändisar som uttalat sig om sin ångest och sin depression. Personligen känner jag mig inte så värst berörd av vad Blondinbella och Brad Pitt har att säga, men jag gissar att det ändå kan vara till tröst för en del.

Hur man söker hjälp följer. Ganska okej liten sammanställning, framför allt för brasklappen att det inte är säkert att man får bra hjälp på en gång utan det gäller att inte ge upp. T.o.m. ett par sidor om hur man klagar på vården.

Diagnoserna i titeln beskrivs, liksom kortfattat andra ångest- och depressionstillstånd. Svar på frågor som "är det farligt?" och "när ska man söka hjälp?" Det tas upp läkemedel, men en viss tyngdpunkt ligger på att beskriva terapeutiska behandlingar.

Tips till anhöriga. Tips om självhjälp (allihopa nu: 1-2-3 motion, sömn, mat, ej alkohol/droger - om nu någon missat det ;) ) Tips på patientföreningar och nätforum. Lite spekulationer om framtidens utveckling. En hyfsad litteraturöversikt.

Jag lärde mig knappast något nytt, men jag tillhör inte direkt målgruppen efter 15 år som psykfall. Är man nyinsjuknad ser jag en klar vits med att ha lättillgänglig information behändigt samlad på ett ställe, särskilt om man tycker det är jobbigt att sortera bland den stora mängden påståenden på nätet. Man kan absolut inte förlita sig på att få veta allt man behöver av vården. Kanske än mer ser jag boken som en första allmänbildning för anhöriga, och för dem som har någon drabbad person i sin närhet (d.v.s. de flesta) Bra så.

Den som vill kan se Christian tala om sin bok på Kunskapskanalen
tisdag 22 april 19.00
onsdag 23 april 00.15
onsdag 23 april 09.00

eller urplay http://urplay.se/Produkter/181980-En-bok-en-forfattare-Panikangest-och-depression

Christians blogg: http://vadardepression.se/

Annan-dag

Vacker väder! Så har vi det avklarat... ;)

Lugn helg. Det där med att träffa familjen blir nästa helg istället, flera har sina bopålar i Stockholmstrakten så vi åker upp en sväng. Både jag och Mannen kommer ursprungligen från den bygden.

Jag har dissekerat situationen en aning. Är inte deprimerad, och de mycket snabba humörsvängningarna försvann för någon vecka sedan. Har dock en riktigt grym krypande oroskänsla i kroppen. Under helgen har jag kopplat ifrån det mesta som eventuellt gör mig upprörd. Promenerat i solen, ätit god mat och choklad, tittat på alla Sagan om ringen-filmerna och kramat Mannen. Oron i kroppen ger inte med sig. Om jag är djupt fokuserad på något så känns den inte så mycket, men det är man bara några minuter i taget, så fort tankarna vandrar det minsta så slår den till igen. Att anstränga kroppen ger lindring, så jag ska gå på jympapasset ikväll, men återigen, jag vet att den sannolikt kommer tillbaka så fort jag snört av mig skorna.

Och jag känner ju så väl igen det. Läkemedelsrelaterat tillstånd, s.k. akatisi. En del får det av psykosmediciner, jag har främst fått det av antidepressiva SSRI. Det är en mycket fysisk känsla, inte samma sak som att oroa sig över något utan mer i stil med smärta. Såg det beskrivet någonstans som "klåda i skelettet". Finns där från morgon till kväll. Jag har på något sätt lärt mig nu att inte sitta och gunga hela tiden eller gå fram och tillbaka eller bita på knogarna. Jag sitter med oron, gör mig genomskinlig. Framåt eftermiddagen är det extremt frustrerande, för den ger aldrig upp.

För mig med min historia är det enerverande för impulserna att självskada kommer minst en gång i kvarten. Femton vakna timmar per dag gör 60 gånger om dagen. 420 gånger i veckan. Varje gång ska jag förhålla mig till den, om så bara förflytta min uppmärksamhet eller vänta ut den. Fysisk smärta kan dämpa oroskänslan mycket bra för stunden, det var så jag en gång halkade in på självskadebanan (när jag fick min första psykmedicin). Jag känner mig som om jag hade riktigt ont i huvudet och höll en stark värktablett i handen, men inte fick ta den.

Men men. Jag har överlevt det förr. Imorgon ska jag ta blodprov, träffa Syster M och se om Dr C kan ringa mig någon av de närmsta dagarna. Jag är inte hundraprocentigt säker på vad oron beror på, det finns ett par tre tänkbara scenarion, så jag får hoppas att han har någon idé.

Har en kjol jag tänkt stryka i tre dagar, kanske borde göra det nu.

Lååååångfredag

Det är något i min skalle som jag inte riktigt känner mig bekväm att skriva mer om här. Det finns ett ställe på nätet jag kan uppsöka, men det blir inte heller riktigt rätt, många associationer och minnen. Har ingen jag kan ringa. Är lite feg för att involvera Mannen eftersom jag inte vill stressa honom, särskilt som det antagligen bara är helt ovidkommande.

Så jag vänder på det. Försöker skriva små, om inte alltid särskilt kloka men åtminstone snälla kommentarer här och var. Kommentarer jag kanske borde skriva till mig själv.

Hörsägen

Förtydligande: jag skrev inte föregående inlägg om vänskap som en pik åt någon här. Dessa funderingar uppstod efter att ha hört andra säga saker till andra om andra, inget jag är direkt inblandad i.

Även fast jag vaknade vid åtta har jag inte hunnit in i duschen ännu, fy på sig! Ska skärpa mig nu. Har tänkt vandra ner till sjukhuset och lämna en begäran om att få ut senaste årets journalanteckningar, inte för att jag har något särskilt klagomål utan för att jag har lärt mig den hårda vägen att göra det regelbundet. Det blir en timmes promenad och solen skiner, även om värmeböljan ännu inte inträffat.