Omskapad

Har åkt tåg i natt med en tveksam biljett. Ibland är det rätt skönt att vakna.

Lugnaste lugna påskafton, bara jag och Mannen som äter Jansson och lax och ser på film. Vi har precis sett säsong ett av The Walking Dead, jag tycker det är kul att jag lurat Mannen att se på en zombieserie. Kanske inte så gult och fluffigt förstås.

Det blir fortsatt lugn idag. Imorgon är det en födelsedag i familjen som ska firas med lite släktingar (inte min!) Jag tror det går bra. Känner mig avspänd.

Har tagit tillbaka kreditkorten som jag lämnade ifrån mig när det svajade mycket för några veckor sedan. Nu kan jag styra mig.

Korta stunder kan jag sakna känslan av att vara lagom uppe i varv och tycka allt är så vackert och värt entusiasm. Rastlösheten och de tvångsmässiga tankarna saknar jag väl mindre. Men i stort sett är jag nöjd med att vara samlad i gråzonen, det är vilsamt. Känslorna är ändå inte utplånade, bara inte lika extremt uppumpade. Och jag har inte varit uttalat suicidal på fyra månader, och då var det bara en väldigt kort dipp. Det känns tryggare när man inte är jagad av en galen mördare (även om det råkar vara en själv ;))

Dessutom en känsla av att vara färdig med självskadandet, det är väl ett halvår sedan sist, men mer viktigt än själva tiden: det är en period då jag knappt har kämpat med det. Jag kan tänka att jag ska bete mig civiliserat mot mig själv. Jag kan låta bli, inte som en eftergift till omgivningen utan för att jag inte har någon stark drivkraft att göra mig illa nu. Lite opraktiskt med alla ärr, men det får jag jobba runt. Jag skulle aldrig lova någon att jag aldrig gör något destruktivt igen, det skulle vara korkat med tanke på hur starka krafter det rör sig om och saker kan förändras. Just nu är det lugnt, bra så.

Påskkycklingmord

Slocknade ett par timmar mitt på dagen, jättetrött trots att jag sovit på natten innan. Inte för att det spelade någon som helst roll.

Fick besked om att vi kommer med i gruppbehandlingen. Nu ska vi bara fylla i en tjock bunt skattningsformulär, MADRS och sånt. Min favoritsysselsättning - nej, inte direkt. Det är ofta så svårt att hitta något svarsalternativ som faktiskt passar, och jag blir lite fixerad vid att det ska stämma, vilket det förstås aldrig gör. Så fort papper ska fyllas i så känns det ärkeviktigt, vilket det knappast är i detta fall, jag vill inte ha någon specifik hjälp med något. Ska försöka hitta ett passande ögonblick av lättsinne de närmaste dagarna och tackla dem då.

Med lite assistans från Kunskapskanalen har dagen bara flutit förbi. Ska se om jag kan biträda Mannen i byggandet av ett par kycklingpajer.

Stress/lugn

Den sociala baksmällan blev tung efter söndagen (var det söndagen?), då när jag var på Ikea alltså. Har inte haft mycket kontakt med folk, utom enstaka telefonsamtal med barnen och min mamma. Och så var jag till frisören igår, direkt efteråt storhandlade jag med Mannen. Att stå mitt i Willys och känna att om jag inte kommer härifrån nu så exploderar jag. Det är inte panikångestattacker, jag har inte hjärtklappning eller hyperventilerar, och det är inte social ångest, jag känner mig inte uttittad - det är någon sorts överkänslighetsreaktion där alla intryck blir mer än vad mitt psyke orkar processa. I den korta kassakön ville jag bara slå hårt på mig själv, för att lätta på trycket, men jag behärskade mig. Väl hemma blev det soffan och godis och sova vid sju.

Annars är det osedvanligt lugnt. Inga större humörsvängningar åt något håll, nästan obefintlig konsumtion av stesolid och sömnisar. Så länge jag får röra mig i trögdjurstempo känns det rätt bra, jag är inte helt avtrubbad heller. En aning spännande att se om det är en tillfällighet eller om höjningen av litiumet har denna effekt (jag ligger nu på 0,8 i litiumvärde vilket är runt den övre gränsen), bara tiden kan utvisa.

Påsken blir mycket low key, förutom en familjetillställning på måndag. Jag har en minipåsklilja i fönstret, det är allt. Det är ingen högtid jag har några starka känslor för egentligen.

Byk

Usch, jag har lite svårt att begränsa mig ibland. En vän ville åka till Ikea och det lät ju kul (det är inte så jättelångt bort). Men det blev stora svängen och titta på allt. Jag är fortfarande alldeles trött-hysterisk trots att jag har sovit hela natten. Känslan av att huden är en kostym som sitter för tajt.

Fick byte med hem iallafall, påslakan Björnloka. Och servetter. ;) Nu ska jag bara ta mig bort till tvättstugan och boka en tid. Orkade inte gå ner dit igår men idag måste jag ut i vilket fall... Behöver byta lakan för där är hallonfläckar efter  när jag har ätit frusna bär i sängen, smart drag av mig. Ja, alltså, jag har fler lakan men alla ljusa som passar sovrummets nuvarande skepnad ska tvättas. Mannen brukar vara med när det är stortvätt så det är inte så himla jobbigt egentligen, det gäller bara att komma till skott.

Nu ska jag sluta tänka på vad jag ska göra och bara göra istället. Först frukost.

Zero

Det är ganska händelselöst och jag vill ha det så. Ingen önskan om att dra iväg någonstans. Inga vilda planer. Det är risk för att jag har blivit totalt ospännande, men låt gå. Jag vaknar långsamt, dricker mitt kaffe med piller som tilltugg, läser några bloggar, klickar in på fb och gäspar, lassar i en maskin tvätt, funderar på dagens mat. Inte en Nobelvinnartanke någonstans.

Men lite svårt är det att inte veta hur allt kommer att utveckla sig. Att leva från dag till dag. Syster C försöker inge tillförsikt men det är ju lätt för henne att säga. Jag har så många års erfarenhet av att det kan vara bra ett tag och sen går det åt h-e igen, det är liksom min referensram.

Nåväl. Allt det vanliga får vara husgrunden, och så kommer inspirationens snickarglädje när den kommer.

Detektor

Ögonen öppnas vid halv tre och jag hinner tänka "är det dags för nattsudd med allt vad det innebär nu igen?", men efter en stund somnar jag om. Vaksamheten är irriterande och gränsar till hypokondri ibland. Om jag bara kunde överlämna allt vad behandling heter åt vården, men det funkar ju inte så. Jag måste veta hur jag mår för att vidta åtgärder när det behövs, så mycket har jag till slut lärt mig.

Gnäll gnäll. Nej, tänk på hur det var för 6-7-8 år sedan, ständiga kriser och destruktiva vanor, klippkort på akuten. Det har rört sig ganska långt åt rätt håll. Jag är inne i en förändring bara, ska lära mig att lita på det positiva, förtröstan att det friska får fortsätta att plaska runt i själens sjö trots att jag har en sjukdom lurandes i vassen.

Ut i kylan idag, det är åtminstone solsken. Tror sedan att jag hoppar över allt socialt och bara småfixar hemma.

Åter

Deklarationstjänsten är öppen på www.skatteverket.se, jag får några hundralappar tillbaka, yay!

Någon gång runt 16-17 på eftermiddagarna börjar jag känna mig lite stirrig. Har räknat ut att det kanske är Seroquelen som går ur kroppen, jag har vanliga, inte depot. Tänk att det alltid känns som om man vill justera något med medicineringen. Det känns som om man får ha lite egen koll, att det inte helt går att överlämna allt till läkarna, så jag får ha egna idéer när jag går på nästa läkarbesök om tre veckor. Men hursomhelst så är jag väldigt utjämnad nu. Tittar mig ständigt över axeln efter depressionsspöket, bannar mig själv när jag kommer på mig med att vara överdrivet vaksam. Här och nu. Här och nu.

Nä, jag får väl röja lite i köket. En kompis ska komma förbi i eftermiddag och hämta pengar, hon ska resa till England och hon var inne på en bank igår för att växla pengar, men tji fick hon, sånt gör man inte längre på banken tydligen. Men jag har ändå tänkt dra svängen till köptemplet idag så det får bli Forex där. Snälla Mannen har lovat att köra, så slipper jag häcka på bussen och får dessutom äta lunch med honom (vilket jag får nio dagar av tio men det är kul ändå :))

Köket var det.

Sökare

Jag bryr mig inte speciellt mycket om den här bloggens statistik, har aldrig haft något uttalat mål att samla läsare, men någon gång ibland kollar jag på vad folk har sökt på och hamnat här, för underhållningsvärdet. Att "oföretagsamhet" kan leda hit förstår jag, men "mannens iq"? :) Inte för att det är något fel på Mannens IQ, jag visste bara inte att jag har skrivit om den.

Tidigt i säng, uppe med tuppen. Lite smått vimmelkantig. Anar ekot av en dröm, institutionsväggar. Antagligen frammanad av samtalet med en god vän igår, vi bara snuddade vid när vi delade rum på psyk för några år sedan. Hon mår mycket bättre, jag mår mycket bättre. Ändå går jag runt med vissheten att aldrig vara riktigt säker, att tunga dörrar kan vänta på att slå igen om mig. Man kan inte oroa sig, det blir för tungt, men för att jag ska sköta mig måste jag ha kvar ett medvetande om att jag inte har immunitet, att sjukdomen kan rösta ut mig, förvisa mig till sjukhuscellen i bästa fall, annat finns som är värre.

Men idag ska jag äta färskt bröd för jag bakade igår kväll, och krama Mannen, och gå på stan med en kompis tills jag blir vimmelkantig igen av ljud och ljus och intryck. "Snöstormen" har lämnat ett florstunt täcke på gatan och vinden stillat sig en aning. Gässen flyger över oss, om och om igen, kanske är det för kyligt för dem att fortsätta norrut? Men idag är det visst vårdagjämning och körsbärsträden kommer att blomma i år också, det är bara att flyta med.

Neutrum

Morgonstund o.s.v. Uppe med tuppen för att ta litiumprov. Genomsnälla Mannen skjutsade mig, fast värsta snöstormen har inte hittat hit ännu. De har satt upp en tv i provcentralens väntrum, lyx. Tjejen som tog provet på mig var ny, det syntes, men hon stack bra. Ack ja, små glädjeämnen.

Rastlös, ofokuserad. Även om det inte snöar så blåser det rejält och det är inte alls skönt ute. Önskar jag hade inspiration, lust (om inte annat till att diska ;)) men det ekar rätt tomt i skallen, kanske har jag gått in i litiumdimman? Mumsar friskt på en chokladkaka modell större och får tänka mig för så jag inte sätter på nytt kaffe så fort botten i höganäsmuggen kan skönjas. Får väl sätta igång med något, vad som helst, inte fastna i icke-tankarna.

Uppvaknande

Tillbakalutat glad. Vaknade väl på rätt sida (och mycket törstig). Pratade med mina barn igår, vi hörs mest på helgerna, och det lyser upp att höra att de har det bra. Alla barnen, mina, Mannens, barnbarnen, är en rikedom.

Är en aning slö dock, kan sakna energirycken till viss del. Skulle behöva röjas lite här hemma. Konstigt att startsträckan är så väldigt lång ibland, och ibland kliar det i fingrarna att skura något. Alla dessa papper som översvämmar köksbordet så fort man vänder ryggen till.

Men än sen. Väntar inga gäster idag.

Morgonens tanke: så skönt att vakna i egen säng och inte på ett sjukhus. Så skönt att vilja leva.