Vårdträff

Pust, jag har gelé i benen och en surrande skalle. Men ändå en lättnad. Läkarsamtalet idag med Dr R funkade. Syster C var också med, och det var nog bra för hon har ju sett mycket mer av mig än han har. Ingen av dem ser någon tydlig indikation för ADHD, och Dr R tyckte att jag är bipolär av det han ser när han träffar mig och av min historia. På slutet tog jag upp det här med personlighetsstörningar, att jag gärna ville ha det belyst, och han sa att en del andra läkare säkert dragit den slutsatsen av mitt självskadebeteende, men att han inte i övrigt ser något typiskt för emotionellt instabil personlighetsstörning när han träffar mig, så han trodde inte riktigt på det.

Det var skönt att få några frågetecken uträtade. Och att vi är överens om att sätta ut lamotriginet. Tror vi kommer kunna samarbeta.

Jag har fått tulpaner av Mannen! Och ett par semlor väntar på oss nu. :)

Omvårdnad

Skam till sägandes så har det varit två dagar då jag mest slöat i sängen framför tv:n. Kände av att hjärnan behövde nollställas. Denna morgon har jag lite mer liv i mig. Tanken flög i mig att städa ugnen, det var ett tag sedan... jag erkänner att jag använder såpa fast det inte tar alla fläckar, hellre än de där stinkande sprayerna. Men det bullrar ju en del när man drar ut spisen så just den delen bör nog vänta tills grannstackarna vaknat, hihi. Hoppas jag inte hittar någon död mus!

Drömmer livligt om nätterna... det blir bara skuggor kvar när jag vaknat. Ekon av odefinierade känslor.

In i vårdsvängen igen, bröstkramning måndag och hjärnskrynkling tisdag. Ska bli skönt att få det överstökat. Jag vet att de finns där för min skull, men ser inte fram emot det. Förr i tiden var jag inte rädd för att gå till doktorn men efter några år inom psykiatrin har jag lärt mig att det är långt ifrån ofarligt.

En ninja-turtle-dräkt skulle man ha haft.

Kontaktsport

Det blev tre trallande jäntor som släpptes lösa i köptemplet idag. Två vänner som inte träffats förr, men det klaffade. Jag köpte de saker jag var ute efter för de belopp jag förbestämt, så jag är nöjd. Hmm, nästan. Köpte en svinbillig basic nokiamobil att ha i reserv, men varken jag eller Mannen lyckas få upp skalet på baksidan hur vi än gör. Så det blir väl en sväng dit igen endera dagen.

Jag plockar upp vänner på psyk och på nätet, men så blir det när man går hemma. Kan verkligen inte säga att de är "sämre" vänner än mina gamla, som jag för övrigt i princip har gjort mig av med. Sedan jag blev känd som psykfall är det ingen som hör av sig, fast jag har flyttat en bra bit också och det påverkar oavsett. Nej, det är lättast för mig att umgås med folk som är/har varit galna. Då behöver jag inte vakta min tunga.

Men trött blir man av sådana här utflykter. Hjärnan sitter på ett dragsläp där bak och försöker låta bli att trilla av i kurvorna. Ser framför mig en riktig segisdag imorgon.

Osmort

Oinspirerad gråvädersdag. Hade tänkt fika med en kompis och uppdatera mig angående julens begivenheter, men hon var upptagen. Det blir samling vid köptemplet imorgon istället. Så idag... sega tankebanor. Inte trött egentligen, inte efter nio timmars sömn, det känns bara som om något kullager kärvar i maskineriet. Får bli veckans tvätt och häckande framför datorn. Spännande värre.

På tisdag är det Dr R. Jag har ju bara träffat honom en gång förut för tre månader sedan, så jag är nervös. Vårdfolk gör mig fortfarande skakig efter alla dessa år. Denna utlämnade känsla. Att bli bedömd, dömd. Samtidigt den förtvivlade förhoppningen om att få hjälp undan demonerna, en förhoppning som ibland infrias och ibland inte. Önskar att jag kunde skärpa till mig och aldrig mer stiga innanför psykets portar. Önskar att det räckte med att skärpa till sig för att fixa en gnisslande hjärna.

Lyckoslanten

Har någon testat lakan i linnetyg? Det är snyggt, undrar om det är skönt?

Hmm, tror jag håller på att falla in i ett skov av köpgalenskap. Skärp dig S och betala av kreditkorten först. (Jag är inte illa ute eller så, men det är ju bra att inte låta ekonomin changera helt. Och jag tycker att jag behöver bidra lite mer till hushållet.)

Jag har ca 10 000 för mycket om året för att få skriva av studielånet. Surt. Fast jag hinner ändå inte betala av min gigantiska skuld innan jag fyller 65.

Pengar. Men jag är hjärtinnerligt tacksam att vi har så vi klarar oss, och ibland kan hjälpa ungarna när de har det tajt - nu är det fler och fler i skaran som kan försörja sig själva ordentligt, men ibland händer det oväntade saker. Mannen är så jäkla duktig som jobbar och sliter när han kunde ha gått i pension.

Jag för iallafall kassabok i mobilen numera, så jag har lite koll. Det känns nyttigt.

Årstidsväxlingar

Det var rätt skönt att inte besöka psykhuset under "jullovet". Syster C föreslog att vi kanske skulle glesa ut kontakten och det känns bra. Åtminstone så länge det är relativt lugnt i hjärnkontoret så behöver jag inte älta mitt mående varje vecka (räcker med att jag ältar i bloggen ;) ). Jag skulle fundera fram till nästa tisdag då jag träffar henne tillsammans med Dr R som äntligen har en tid, men jag har nog redan funderat färdigt. Innan jag fattar beslut kan jag våndas mycket men när jag väl hittat min position slappnar jag av, jag kan ändra mig om jag verkligen behöver, men oftast följer jag den nya linjen och ser vart det bär. Det känns som ett bra tillfälle för en förändring.

Drömt om tågresor. Var rädd att jag skulle hamna i Umeå (inget ont om Umeå) men tåget vände och jag kom till Göteborg till slut. Alla dessa tågdrömmar. Lustigt nog har min äldste son samma typ av drömmar. Och varken han eller jag har flygdrömmar (så där att kunna sväva fram själv över marken) som vissa (svärdottern och Mannen) har. Jag är fascinerad över att man har sina teman. Att hjärnan gräver sig bekanta hjulspår.

Skulle girigt vilja ha ett par ljusbeiga boots. Haha, hur opraktisk får man bli? På ett sätt är det lite stressande med affärernas allt mer extrema förskjutning av årstiderna. De kläder som säljs nu kan man inte använda än på 3-4 månader. Men väntar man vet man inte om det man vill ha hinner ta slut. Snacka om ett skapat problem, verkligen idiotiskt. Inte för att jag direkt lider brist på kläder *rejält asgarv* - tycker bara det är roligt helt enkelt att omforma mitt yttre.

En talgoxe sjunger idogt utanför varje morgon. Vi går mot ljuset (och blir galna i april ;) )

Förlorarskalle

Madrasserad cell. Mentalt då. Inga utsvävningar, utom nattetid då jag vistas bland järnvägsstationer i mörkt tegel och avskurna halsar i en (o)salig blandning. Dagtid är tankarna betydligt mer beige. Det tråkigaste är väl att jag inte helt lyckas engagera mig i andra, förutom allra närmsta familjen. Nu ska jag inte överdriva min betydelse, folk klarar sig alldeles utmärkt utan mig, det är mer min fåfänga önskan om att brinna som lider brist på syre.

En god vän vill att jag ska börja träna tillsammans med henne. Jag säger ja utan att egentligen vara motiverad. Å andra sidan, kommer vi väl till skott så kanske någon slags motivation infinner sig. (Jag vet allt det där om hur bra man mår av att träna, fast ärligt talat, under den period jag tränade mest mådde jag kasst psykiskt ändå så jag har högst måttliga förväntningar.)

Nej, jag är en äkta soffpotatis som föredrar sport på tv.

Jag är däremot ingen äkta tävlingsmänniska. Kan gå in i spel och lekar, men har alltid med mig att det är just bara en lek, så att förlora kan jag leva med. Utmaningar funkar alltså sådär på mig, ingen garanterad väg till stordåd.

Dags för vardag igen imorgon. Har dåligt med planer framför mig nu, förutom att hälsa på psykvården igen då förstås *himlar med ögonen* Framåt februari kan jag kanske åka upp till Gbg. Det som stör nu är inte så mycket bristen på aktiviteter som att sagda brist inte stör mig. Från dag till dag lever jag. Inga visioner. Men jag är tacksam för det goda jag har.

Spartips

TV4:as morgonsoffa, det handlade om spartips så här efter helgerna.

Programledaren: Men om man lever på marginalen, hur ska man spara då?
"Finansrådgivaren": Om man lever på marginalen har man i allmänhet köpt på sig en för dyr bostadsrätt i Stockholms innerstad och kör en för dyr bil, så då får man downsiza lite.

Hej och hå.

Stötdämpning

Lugnet i kroppen... jag är inte otacksam, men det känns ovant. En hårsmån från avtrubbning. Det är meningen att jag ska lära mig leva så här. Fast ännu har jag känslor kvar, om än inte känslostormar, så jag får öva på det där med att gilla läget.

Förutom några livliga drömmar sover jag riktigt ambitiöst. Ofta tio timmar och vaknar av medicinlarmet. Jag jobbar på det, att acceptera att det är bra och inte en miss, det här sovandet.

Hjälp så skönt det är att inte ha haft kontakt med vården på ett tag. Återigen, jag är inte otacksam, men det är skönt att inte alltid känna sig som ett objekt under andras mikroskop.

Försöker läsa, Terry Pratchett på engelska. Fan att det ska vara så svårt att läsa sammanhängande texter, jag har kommit ett kapitel. Men jag ska verkligen anstränga mig.

Träffade god vän igår, en sån där människa som gör en glad. Trött blir jag ändå, så idag ska jag försöka släppa alla tankar på andra och gå in i bubblan.

Bra

Nyårsafton blev mys. Vi klädde upp oss fast det bara var vi två. Frosseri i god mat och dryck. Testade Amarone - väldigt smaskigt men grymt starkt rödvin. Konstigt faktiskt att jag inte känner mig särskilt bakis idag. Vatten och sömn hjälper väl till.

Det känns bättre än för några dagar sen. Inget lyckorus, men en upplevelse av att vara ihophållen, centrerad.

Nu blir det avokado med överbliven romröra, och musik yngre sonen bränt till mig.