Nattligt

Jag klämde in lite socialt liv igår redan på förmiddagen. Hälsade på en kompis för att se på hennes nya lägenhet. Det spöregnade när jag åkte men klarnade upp lite så vi kunde gå ut med hundarna under uthärdliga omständigheter.

När jag kom hem däckade jag på soffan. Och sedan på kvällen somnade jag åtta, gick och lade mig mest för att jag inte stod ut med att vara vaken. Men vaken är just vad jag är nu mitt i natten, förstås (har ännu inte utvecklat någon större förmåga att skriva i sömnen - hoppas jag). Gör som man inte ska, sitter med datorn vid sängen, dricker kaffe, läser nyheter och blir än mer deppig. Kan inte människor bara vara snälla? (ja, jag är född på 60-talet, vi borde väl ha blivit snälla men se bara vilken kall värld vi har skapat...)

Nej, nu tänder jag ett doftljus och eftersom det inte är en snöbolls chans att jag ska somna om just nu så ska jag skippa nyheterna och läsa trevligare saker. Om jag kan ändra kurs på oljetankern till hjärna.

Mannen köpte en bok och jag tänkte att jag skulle hålla mig milsvitt ifrån den, men hur det nu var så läste jag två kapitel och trots att det rör upp så mycket inom mig så funderar jag på att läsa vidare. Jag vet inte till vilken nytta. Ibland är man bara fixerad vid sådant som borde få vila i frid. Man kan inte leva i det förgångna, men det händer att det förgångna inte vill släppa taget utan hänger kvar som en bulldog i ett köttben. Har lust att hämta boken trots att jag vet att det vore förbaskat dumt här och nu.

Är så där depressionsbanalt besviken på mig själv. Och känner hur beklämmande de här raderna är. Feel-bad-reading.

Kolasegt

Lustigt, jag sover som om jag tog sömnpiller fast jag inte gör det just nu. Det är väl bra antar jag, men jag känner mig tung i huvudet när jag vaknar. Går och segar hela förmiddagen om jag inte absolut måste ut och göra något. Nu borde jag duscha så jag kan gå till Coop och köpa kaffe. Hur svårt kan det vara?

Har skuldkänslor för att jag tar upp vårdresurser och inte alltid orkar vara så kul som familjemedlem. Mycket "borde" och "skulle". Hittar ingen ro i att vara mig själv, jämför mig alltid. Utom när jag är hypoman, då är jag finfin och har superbra idéer. Några dagar då och då, sedan är det tvivelsdunklet som råder.

Kämpade hela gårdagen och denna morgon med att inte falla dit i gamla ovanor. Undrar vad jag egentligen kämpar för. För att inte oroa andra, kort sagt. Den känslan, att min kropp ägs av andra människor, är svår att stå ut med.

Nej nu får jag fan duscha. Mannen kommer hem från jobbet när som helst. Kan ju hinna borsta tänderna åtminstone före dess så han slipper sunkiga pussar.

Dag

Nu har jag snart kommit igenom dagen. Mannen skjutsade mig till sjukhuset på morgonen när han ändå skulle iväg. Jag brukar gå till provtagningscentralen där, de är oftast bra på att sticka. Idag kändes det inte alls.

Men väl ensam hemma slog ångesten till, och jag gick helt sonika och lade mig och sov ett par timmar för att komma undan världen.

Efter lite kvarbliven kycklingpaj till lunch gick jag till Syster C på psyk. Hon är väldigt gullig och anstränger sig för att förstå, det är inte illa. Imorgon är det visst behandlingskonferens och hon skulle kolla om de bestämt en läkare åt mig än, samt ta upp det jag berättat om jobbiga minnen och flashbacks och se om de har något att erbjuda. Jag förväntar mig inte så mycket men det är skönt att ha en kontakt som försöker ordna saker. Lite bättre kändes det efteråt.

När jag kom hem hade jag fått en kallelse i posten till en läkare, den 5:e november. Återstår att se om det är honom jag ska ha mer stadigvarande. Jag tror mig ha träffat honom akut för några år sedan, men intrycket är alltför suddigt för att jag ska veta vad jag har att vänta. Han pratar åtminstone svenska, det kan man inte ta för givet numera (jag har inga problem med utländsktalande läkare inom andra specialiteter, men inom psyk går det bara inte om man inte kan kommunicera ingående med tal. T.o.m. danska kan vara knivigt.)

Åkte en sväng till Ikea däremellan. Det kändes för hotfullt att vara hemma. Köpte skolådan, det blev bra.

Typiskt att Mannen jobbar ikväll (jo han är pensionär men han hoppar in på timmar). Det hade varit skönt med sällskap... Skuggorna kryper inpå mig.

Litiumjon

Folket var här i nästan tre timmar och jag lyckades vara social hela tiden. Hittade ett reservbatteri någonstans i benmärgen. Det var trevligt, de är gulliga människor. Så fort de hade gått vid halv sex slängde jag mig omkull och vilade-sov. Vaknade av medicinlarmet. Behövde ta litiumet i tid för jag ska ta blodprov imorgon bitti (och då ska det helst ha gått så nära tolv timmar som möjligt sedan senaste dosen).

Blodprov, ja. Och psyk efter lunch. Hurra en sån dag. Måste hitta på något annat distraherande som håller mig hemifrån. Obra tankar knaprar på mig. Hårt.

Fotnot

Sovit elva timmar (utan kemiskt understöd) och känner mig lätt desorienterad. Tror jag hoppar över bloggrundan idag, det får inte plats fler människor i mitt huvud än jag själv. Man blir självisk när man är deprimerad.

Fick iaf ett ryck och städade undan sommarskorna i hallen. Jag har rätt många skor och dåligt med utrymme, så det blev bara några som fick bo ordentligt i skokartonger i garderoben, resten hamnade i en stor plastpåse bakom en dörr. Usch, jag skulle kunna vara organiserad om jag bara vore lite mer tålmodig. Och mer villig att kasta saker. ;) Men vill inte bli av med något även om jag bara använder det en gång i kvartalet. Pack rat.  Har sett en förvaringslåda på Ikea som skulle kunna ersätta plastpåsen, kanske återvänder jag dit någon dag. Det är ändå bra att ha planer, om än ack så banala, det är banal nivå jag fungerar på just nu så det räknas.

Sitter och stirrar ut i rymden, men det får jag ägna mig åt sedan, nu ska bullarna sättas igång.

Umgängesrätt

Håller mig flytande med sex, droger och rock'n'roll. Samt Ikea och matlagning. ;)

Imorgon blir det en familjemiddag. Jag var inte riktigt förberedd mentalt. Mannens vuxna söner, deras mamma och ev. en flickvän. De är snälla människor som jag känner väl, ändå känns det tufft. Kanske framför allt för att om vi är hemma här kan jag inte springa ifrån ifall jag får ett psykbryt. Är jag hemma hos någon annan brukar jag ursäkta mig och gå.

Men det var ju bra att jag gjorde en kycklingpaj iallafall, gör en till ikväll så är maten fixad.

Ingen behöver se att min själ förstelnad stirrar på en förrådsdörr.

Loop

Irriterande när gammal skit får påverka en. Såg på tv igår, trodde det bara skulle bli intressant men nu känner jag mig hudlös. Vill inte hålla på och älta det förflutna men min hjärna övermannar mig. Bilder som nästan är flashbacks, dammlukt, texturen på en heltäckningsmatta, knarret i en trappa, galler, ansiktslösa uniformer, snön i mina tygskor. Skulden över att klaga när andra haft det så mycket värre. En tysk julkaka fyra trappor upp i hotellet och Hotel California på repeat ("you can check out any time you like, but you can never leave") Stegen bort, ett kort telefonsamtal och stegen tillbaka. Alltid balansera på svart eller vitt. Alltid ha fel, alltid alltid ha fel.

Måste hålla mig sysselsatt. Kanske göra en kycklingpaj innan purjolöken vissnat helt. Kanske köptemplet, billiga galgar på Ikea och jag såg att de har ett sexpack rätt snygga glas för 19 kr. Helt enkelt ursäkter för att dränka mig själv i intryck och slippa tänka.

Jag är så trött.

Osäkerhetsfaktor

Igår gick jag ut en sväng med Mannen. Tyvärr blev ångesten bara värre efterhand, men jag gjorde åtminstone något som inte var destruktivt under tiden vi var ute. Gott så.

Hemma blev det till slut Stesolid efter att jag dragit på det, känns alltid som ett nederlag när jag använder dem trots att det ibland faktiskt är ett konstruktivt alternativ. Men jag är känslig för att betraktas som någon som tror att man kan ta piller mot allt. Ett spöke i min hjärna, ingen har sagt så till mig, men jag tar åt mig sånt jag läser och hör om andra.

Mannen skulle iväg på en föreläsning men jag pallade inte med något socialt utan stannade hemma och hyrde en film, Martha Marcy May Marlene. Jag tyckte om den, den var poetisk på något sätt trots obehaglig story.

Idag var jag uppe tidigt för att vara körsällskap åt en kompis som skulle till en by en bit bort. Jag hade ingen som helst lust att åka men tänkte att det säkert är nyttigt. Aktivera sig ska man göra. Mår inte bättre nu men inte sämre heller, så...

En del av det som är jobbigt är helt enkelt förväntansångest. Jag är rädd för att det ska fortsätta nedåt, får flashbacks från inläggningar och besvärliga situationer. Det gäller att klänga fast vid nuet med kameleontfötter.

Museiföremål

Väntar utan särskilt stort intresse på att Syster C ska ringa och kolla läget. Vet inte när det blir, vi sa ingen tid. Väntar utan särskilt stort intresse på att dagen ska gå. Sov tio timmar utan piller, skulle säkert sovit längre om det inte vore för alarmet. Känner mig som en maläten gnu, uppstoppad på 1800-talet.

Mina stela ben vill ut och gå. Mitt huvud vill återgå till sängen. Om jag duschar kanske konflikten löser sig i schamposkummet?

Litet glädjeämne var att jag hittat billiga strumpbyxor på hm.com som faktiskt passar och inte hasar ner till knäna, och nu finns de inne att köpa igen. Det är ungefär den nivån på glädjeämnen som jag orkar med. Egentligen borde jag vara glad över att leva, kärlek, naturen, fred och frihet, men nä, det är ord jag inte fixar att ta i min mun just nu.

Dykarskor

Bröllopet var helt underbart, både högtidligt och avslappnat samtidigt. Så många fina människor i en och samma lokal. God mat, god tårta och tio sorters småkakor, tårframkallande och skämtsamma tal, musik, eldshow. Det lottades fram att bröllopsresan ska gå till Japan. :) Mitt sällskap åkte till hotellet framåt midnatt, då dansen skulle sättas igång. Var mer än slut då.

Har ramlat ner. Förstås. Vad jag längtar efter glöden jag hade för en vecka sedan. Nu är blytyngderna på.