Nåd

Jag är salongsberusad (Marques de Monistrol rosé) med åtföljande sentimentalitet. Älskar Mannen så mycket. Det är helt osannolikt att vi fortfarande håller ihop efter alla kaosår. Svåra saker att tänka på. Svårt att ta in hur han kan uppfatta sånt som jag uppfattar som oerhört sårande, som när jag gick ner till ån med ett blått nylonrep, letade upp ett lättklättrat träd och nästan hängde mig, att han kan se det som ett stort förtroende att jag trots allt ringde honom istället. Det var visserligen ett uttryck för stort förtroende, jag hade aldrig ringt någon annan, men att han kan se det, att han kan se längre än den smärta jag utsatte honom för. Den sortens lojalitet man aldrig kan kräva av någon, att jag får den av honom, nu gråter jag. Och att vi lika gärna kan dela de lätta, ljusa, kravlösa dagarna. Sjunga ikapp, ta ut lasagnen ur ugnen, somna på soffan.

Om jag dör imorgon (och jag har inga som helst planer på att själv påskynda det) så är det på sätt och vis ok. Jag har upplevt riktig kärlek.

The stars are blazing like rebel diamonds cut out of the sun
When you read my mind