Kanske är en del människor som uppfattas som bräckliga mycket starkare än man tror...
Den senaste tiden har jag haft små attacker av tankar om självskadandet. Inte så att jag tänker göra det igen. Mer någon sorts sentimentalitet och önskan om att förutsättningslöst kunna dela den biten av mitt liv med någon, den innehåller så starka känslor och upplevelser att jag inte riktigt klarar att bara lägga undan den. Är lite svårt att hitta rätt sammanhang, för dem som själva håller på kan det vara triggande, jag vill inte inleda någon i frestelse genom att prata om det som ändå upplevts som positivt eller lockande. Inte ens här känns det riktigt rätt att skriva om det, även om jag gjort det litegrann. De utomstående står just utanför, kan bara titta in genom fönstret och förundras. Äh, jag vet inte riktigt vad jag behöver.
Kanske saknar jag det extrema. Men jag är samtidigt åt h-e för feg för att ge mig på bungyjump.
Lite irritabel. Måste konfrontera terapitimmen idag. Skulle hellre äta myror.
Jag tror jag förstår vad du menar. Kan känna nåt liknande. Man ska ha lämnat allt det där bakom sej, man vet att det var fruktansvärt, att det gav vidriga konsekvenser och var förknippat med så mycket skuld och ångest och dysfunktionalitet. Men, lättnaden! Det gav lättnad en liten stund. Det gav en tung suck av ge-upp och andas ut, sluta anstränga sej så jävla mycket för mål så långt bort. Det gav kortsiktig frist. Kontroll över just den här sekunden, i all sin okontrollerbarhet. Kanske kan man, när man inte längre är beroende av detta enda sätt att styra sin vanmakt, se tillbaka på verktygen som gav en något, fast det ligger i ryggsäcken nu och skänka det en tanke av att just då, i det, när man inte hade något annat- funkade det. Och tacka för vad det gjort (hur perverst det än låter)Men nu klarar man sej på annat. Man vet att hantera på ett annat sät.
SvaraRaderaKram
Tack dagsspan. Jag suger åt mig av din förståelse. :)
SvaraRadera