måndag 22 september 2008

Dagsverke

Myrorna klarade sig undan, jag gick till terapin istället. Det blev rätt ok ändå, jag var ärlig med mina tvehågsna känslor angående terapin och fick vända och vrida lite på tankarna. Vi såg båda saker som inte funkar och saker som funkar (skönt att ha en psykolog som inte anser sig vara ofelbar). Det skulle vara lätt för mig att bara tacka för mig och gå, jag är bra på hastiga uppbrott, det skulle inte ens vara i upprördhet utan med ett ryck på axlarna, därför behöver jag anstränga mig lite för att inte bara skärma av utan känna efter.

Sedan kom jag in på självskadandet, som på sistone invaderat min hjärna men på ett nytt sätt, inte som en plan utan som minnen. Det var oväntat känslosamt att beröra, nästan flashbacks i skrikiga färger, men det känns lite lättare nu, mer hanterligt även om det inte känns färdigt.

Stengillar jympan på måndagar, jag blir både trött och glad. Ett visst mått av prestationshets måste förstås erkännas, jagar på mig själv att inte vara den som först ger upp armhävningarna. Jag är en av dem som med passion hatade idrotten i skolan (du är ful, klumpig, fet o.s.v.) så det är fortfarande lite häftigt att jag också kan vara "en av dem som tränar", även om det är i ytterst blygsam skala och bara lite bensprattel med (mest) andra medelålders tanter. Skönt när man klarar att behandla sin kropp som ett omhuldat husdjur istället för ohyra.

4 kommentarer:

  1. Även att jag kan läsa att du inte alltid mår så bra och har en del att tampas med så kan jag ändå inte låta bli att skratta lite emellanåt när jag läser din blogg. Du skriver ibland på ett humoristiskt sätt och det tror jag är bra för själen :)
    GO GIRL!

    SvaraRadera
  2. Jätteskönt att höra att du motionerar och trivs med det. Jag började själv i somras och försöker ta hand om mig mer och jag blir starkare och friskare allteftersom. Det är en härlig känsla.

    SvaraRadera
  3. Khali, skönt att du tar hand om dig. :)

    SvaraRadera