Medellivslängds-mässigt så är jag mer än halvvägs till döden. (Nu räknar jag inte ens in de ganska många år som min diagnos sägs äta upp.) Plötsligt har jag fått åldersnojja.
Självklart finns fåfängan där. Kroppens förfall, rynkor och skrynklor och valkar. Får ibland kommentarer om mitt ungdomliga utseende, men även jag kommer få kråksparkar, gråa hår och värmevallningar. Förvandlas från sexobjekt till bara objekt.
Och sen den mer allvarliga nivån - att kroppen faktiskt går sönder till slut. Hjärtsjukdomar, diabetes, benskörhet, cancer. Take your pick. Just nu grubblar jag nog mest över att om den fysiska hälsan går åt skogen kanske jag inte kan ta mina psykmediciner längre. Att leva under extra stor påfrestning och dessutom vara helt utlämnad åt depression och ångesthelvete... kan inte föreställa mig att leva så.
Det värsta, det som knappt kan sägas, är ändå den gryende insikten om sorgen som obönhörligt väntar. Antingen min, eller den som tillhör någon jag älskar. Vi kommer att skiljas åt, kanske idag, kanske om 20 år, men våra liv tar slut. På riktigt. Och det enda som finns kvar är att acceptera. Man köpslår inte med Döden.
I oundvikligheten finns ändå någon sorts tröst. Vi finns här och nu, och vi strävar efter att göra varandra lyckliga, och det finns ny generation som för livet vidare, och visst är det en liten värld, en pytteö i oceanen, men det är vår värld och den finns på riktigt. Livet är inget nollsummespel, det som är gott och kärleksfullt och sant existerar oavsett om mörkret och smärtan också finns. Kanske uppskattar man ljuset mer om man fått lida, men nej, lidandet i sig gör ingen människa mer nobel, och jag hänger inte med på att elände gör en lycklig. Jag vägrar tro på att ljuset är mörkrets skugga.
torsdag 30 juli 2009
onsdag 29 juli 2009
Tillit
Jag borde hålla mig ifrån datorn ett tag, fast det brukar jag aldrig lyckas helt med, så heller ej just nu. Har dåligt samvete för att jag inte ägnar mig åt det jag verkligen borde ta itu med på nätet, samtidigt som jag såsar runt och gör allt annat. Prestationsångest.
Är egentligen alltför trött i huvudet fortfarande, även om jag känner mig lite mindre spattig nu. Tog sömntabletten och fick åtta timmars effektiv sovtid. Det var nog bra. Försöker jag övertyga mig själv.
Gick och gick igår, det bästa när det kryper i kroppen. Blir nog en del gående idag också, trots regnvarning. Mannen är ledig så kanske kan jag lura med honom på någonting. Jag är så oändligt kär i honom just nu, undrar om han förstår det, att han vågar anförtro mig jobbiga saker. Få saker stärker mig som när någon visar att de litar på mig. Och när denne någon är den som, förutom mina barn, betyder mest av allt, så är det mer värdefullt än jag kan beskriva. Innan jag upplevde det så hade jag ingen riktig förståelse för hur man kan känna en annan människa som centrum för ens värld, utan att tappa sig själv.
Blev glad igår också, ringde min läkares sekreterare om ett fel i medicinlistan och Dr B ringde tillbaka efter 24 minuter (kollade mobilens samtalslista). Att jag tas på allvar, även när det gäller en sån tillnärmelsevis bagatellartad sak. Att få höras. Klart man blir mer samarbetsvillig då. Något för all vårdpersonal att tänka på.
Är egentligen alltför trött i huvudet fortfarande, även om jag känner mig lite mindre spattig nu. Tog sömntabletten och fick åtta timmars effektiv sovtid. Det var nog bra. Försöker jag övertyga mig själv.
Gick och gick igår, det bästa när det kryper i kroppen. Blir nog en del gående idag också, trots regnvarning. Mannen är ledig så kanske kan jag lura med honom på någonting. Jag är så oändligt kär i honom just nu, undrar om han förstår det, att han vågar anförtro mig jobbiga saker. Få saker stärker mig som när någon visar att de litar på mig. Och när denne någon är den som, förutom mina barn, betyder mest av allt, så är det mer värdefullt än jag kan beskriva. Innan jag upplevde det så hade jag ingen riktig förståelse för hur man kan känna en annan människa som centrum för ens värld, utan att tappa sig själv.
Blev glad igår också, ringde min läkares sekreterare om ett fel i medicinlistan och Dr B ringde tillbaka efter 24 minuter (kollade mobilens samtalslista). Att jag tas på allvar, även när det gäller en sån tillnärmelsevis bagatellartad sak. Att få höras. Klart man blir mer samarbetsvillig då. Något för all vårdpersonal att tänka på.
måndag 27 juli 2009
Journalanteckning
Jag vet inte exakt vilka kriterier jag ska döma läkarbesöket efter, men jag tror det gick bra. Jag hade med mig min medhavda "lägesrapport" som snuttefilt. Dr B var avslappnad och lyssnade. Han inledde med att säga att han ändrat i journalen efter mitt lilla klagobrev om att där fanns sakfel, inte minsta skymt av hard feelings, men så var det ju å andra sidan inte han utan andra läkare som klantat sig när han var på semester. Det känns jävligt bra att inte bli ifrågasatt. Och jag tycker faktiskt att jag förtjänar ett visst mått av förtroende, jag har varit på den avdelningen så många gånger i ett antal år och aldrig klagat över petitesser eller ljugit om personalen.
Jag sa att min tidsbegränsade sjukersättning går ut snart, och han sa genast att han ska skriva ett nytt LOH (intyg), ingen tvekan. Skönt, för jag vill absolut inte böna och be om något sådant, jag vill inte på villkors vis att det ska uppfattas som att jag försöker påverka läkaren att skriva något som inte är sant. Ja, jag är lite paranoid på området eftersom jag tycker att det är pinsamt att alls ansöka om något bidrag. Det gamla vanliga "det gäller mig men inte dig" - jag ser inte ner på andra som av olika anledningar inte klarar att jobba, har träffat flera som är helt underbara personer, utan det är mig själv jag hackar på.
Ska höja lamotriginet ett snäpp, det kan ju gå hur som helst men värt ett försök. Ska också testa nitrazepam då och då när jag är så här stirrig som jag är just nu, sömnen är ju min Akilleshäl. Man får i princip kasta sömnmedel efter mig, med den fördelen att så sällan som jag tar dem så blir jag inte beroende; nackdelen är det uppenbara att jag sover dåligt och då blir mer instabil. Vi får se.
Nu är jag förstås så trött att jag är spyfärdig och svär att jag aldrig någonsin ska gå på ett läkarbesök igen, men det har mer med principen än med de faktiska omständigheterna att göra. Och jag kan rucka på mina principer, så antagligen sitter jag där på soffan igen i september...
(Jag är dålig på att bloggkommentera just nu but I'll be back...)
Jag sa att min tidsbegränsade sjukersättning går ut snart, och han sa genast att han ska skriva ett nytt LOH (intyg), ingen tvekan. Skönt, för jag vill absolut inte böna och be om något sådant, jag vill inte på villkors vis att det ska uppfattas som att jag försöker påverka läkaren att skriva något som inte är sant. Ja, jag är lite paranoid på området eftersom jag tycker att det är pinsamt att alls ansöka om något bidrag. Det gamla vanliga "det gäller mig men inte dig" - jag ser inte ner på andra som av olika anledningar inte klarar att jobba, har träffat flera som är helt underbara personer, utan det är mig själv jag hackar på.
Ska höja lamotriginet ett snäpp, det kan ju gå hur som helst men värt ett försök. Ska också testa nitrazepam då och då när jag är så här stirrig som jag är just nu, sömnen är ju min Akilleshäl. Man får i princip kasta sömnmedel efter mig, med den fördelen att så sällan som jag tar dem så blir jag inte beroende; nackdelen är det uppenbara att jag sover dåligt och då blir mer instabil. Vi får se.
Nu är jag förstås så trött att jag är spyfärdig och svär att jag aldrig någonsin ska gå på ett läkarbesök igen, men det har mer med principen än med de faktiska omständigheterna att göra. Och jag kan rucka på mina principer, så antagligen sitter jag där på soffan igen i september...
(Jag är dålig på att bloggkommentera just nu but I'll be back...)
Obekvämhet
Vänder och vrider på mig om nätterna. Inga mardrömmar, inga specifika rädslor, bara skoskav i själen. Övertrött, tänker tänker tänker. Det klassiska efter-socialt-umgänge-syndromet, som jag varje gång förgäves tror att jag ska slippa. Igår var det Mannens barn och familj och släkt till dem. Jag höll mig lite i bakgrunden, men ändå, fyra timmar - en livstid. Vill gråta för att jag har blivit så känslig.
Som lök på laxen (ett uttryck jag smågillar eftersom det låter rätt kryptiskt) så har jag läkarbesök idag. Sitter och hoppas på att de ska ringa återbud, fast jag vet att jag egentligen behöver gå. Dr B är inte läskig, men känslan av att bli skärskådad under lupp vänjer jag mig aldrig vid. Att i institutionens soffa behöva snabbt snabbt sammanfatta sina innersta upplevelser, göra det vaga konkret och greppbart, och alltid känna att det misslyckas. Att jag inte visar upp mer än brottstycken av mig själv.
Och här tänkte jag skriva något positivt som motvikt, men jag kommer inte på något denna morgon... jo, tack och lov för kaffe. Och stöd Marias insamling.
Som lök på laxen (ett uttryck jag smågillar eftersom det låter rätt kryptiskt) så har jag läkarbesök idag. Sitter och hoppas på att de ska ringa återbud, fast jag vet att jag egentligen behöver gå. Dr B är inte läskig, men känslan av att bli skärskådad under lupp vänjer jag mig aldrig vid. Att i institutionens soffa behöva snabbt snabbt sammanfatta sina innersta upplevelser, göra det vaga konkret och greppbart, och alltid känna att det misslyckas. Att jag inte visar upp mer än brottstycken av mig själv.
Och här tänkte jag skriva något positivt som motvikt, men jag kommer inte på något denna morgon... jo, tack och lov för kaffe. Och stöd Marias insamling.
lördag 25 juli 2009
Postludium
Datorn har återuppstått (tack vare Mannens handpåläggning). Jag är demonterad i mindre delar. Vår lilla resa var hemskt trevlig, det är nog bara det klassiska efteråt-syndromet, både trött och svårt att varva ner. Jaja, lite får man betala för nöjet.
onsdag 22 juli 2009
Hej
... ska man inte ropa förrän man är över bäcken. Datorfanskapet strular igen.
Nä, nu skiter jag i det tills jag är hemma igen.
Nä, nu skiter jag i det tills jag är hemma igen.
Virrhöna
Rastlösheten skuttar runt mig idag och vill inte lämna mig ifred, vill leka och springa och fixa och dona. Jag försöker styra upp det, gör lista på sånt som ska med på resan imorgon, inklusive sånt som vigselringarna som det av outgrundlig anledning känns som en katastrof om de blir liggande kvar på hyllan i sovrummet där de får slumra om nätterna. Skriver på lägesrapporten jag ska ta med till min läkare på måndag, har som riktlinje (egenuppfunnen) att den ska rymmas på en A4 (med läsbar fontstorlek), prydlig i två spalter och uppdelad i relevanta stycken. Haha, vilken möda det orsakar mig, tänk om jag skulle vara tvungen att skriva något seriöst, en rapport eller uppsats, jag skulle få hålla på tills jag är 65.
Dagens absolut viktigaste moment: gå till Coop och köpa kaffe. Gevalia-gävlarna har ändrat mitt bistrokaffe från mörkrost till mellanrost, men det kanske finns det gamla kvar på Coop. (Och bespara mig ev. kommentarer om mer exklusivt delikatesskaffe som jag borde gå över till, har varken ork eller intresse, kvantitet före kvalitet säger jag. På kaffeområdet då. Te satt jag igår kväll och drack dyrt Ti Kyan Yin. Lite lustigt/patetiskt eftersom jag faktiskt dricker mycket mer kaffe än te...)
Vattna blommorna (skriver på listan), kolla biljettköp till returresan (skriver på listan), rensa kylskåpet på sånt som kan bli dåligt på tre dagar (skriver på listan), ta med chai till sonen (skriver på listan), badskum (skriver på listan)... ok, så ser min hjärna ut just nu. Känner mig som projektledare för den här resan, när var hur och varför allt ska ske. (Och vilka kläder ska man ha med, suck, och skor, alltid samma problem, och varför bryr jag mig egentligen?) Ja, det var ju faktiskt min idé från början, så det är rimligt att jag gör det mesta av jobbet. Jag blir lite stressad bara för det känns som om jag absolut inte får glömma något (tänk om jag missar det hopfällbara paraplyet - katastrof! För det finns ju inga paraplyer att köpa i Göteborg. Ehhhh...)
Kan inte riktigt komma fram till om det här är alldeles för komplicerat för mig, eller om det är skitkul.
tisdag 21 juli 2009
Hjälte
Mannen skrapade bort oxid från batteriets kontakt och simsalabim så funkade datorn igen!
Nu ska jag genast köra lite backups...
Nu ska jag genast köra lite backups...
Neeeej
Min trots allt relativt nya dator totalvägrar att starta. :( :( Den har ström och kommer till första skärmbilden, sen nada.
Jag kan ju låna Mannens dator så länge, fast han behöver ju också ha den en del så jag får upptäcka livet bortom nätet... associerar det mest med att vara inlagd, haha, men så långt ska det väl förhoppningsvis inte behöva gå (diagnos: sorgereaktion efter kär elektronisk familjemedlem). Tråkigt i såna här lägen att inte orka läsa så mycket, jag tar mig sakta igenom några tecknade serieböcker, det är allt. Har några filmer/tv-serier jag kanske kan kolla i omgångar, sen ska jag ut och gå en del. Tänker inte umgås med någon, det blir alldeles tillräckligt av det i Göteborg.
Jaja, ingen katastrof. Men jag har ingen backup på de senaste 2-3 veckorna, tror ni det grämer mig?
Jag kan ju låna Mannens dator så länge, fast han behöver ju också ha den en del så jag får upptäcka livet bortom nätet... associerar det mest med att vara inlagd, haha, men så långt ska det väl förhoppningsvis inte behöva gå (diagnos: sorgereaktion efter kär elektronisk familjemedlem). Tråkigt i såna här lägen att inte orka läsa så mycket, jag tar mig sakta igenom några tecknade serieböcker, det är allt. Har några filmer/tv-serier jag kanske kan kolla i omgångar, sen ska jag ut och gå en del. Tänker inte umgås med någon, det blir alldeles tillräckligt av det i Göteborg.
Jaja, ingen katastrof. Men jag har ingen backup på de senaste 2-3 veckorna, tror ni det grämer mig?
fredag 17 juli 2009
Viktfälla
Har lugnat ner mig in i någon sorts såsigt soldis. Mannen skulle på ett ärende i jobbet och jag åkte med, så gick en del av dagen. Han fick lämna av mig vid stranden på vägen hem, den avlägsnare delen av stranden där små barn, hundar och nakenbadare håller till. Det är väldigt långgrunt, jag nöjde mig med att gå i till midjan. Promenerade hem sedan. Det är ett bra sätt att lura sig själv ut ur segheten, placera sig själv på en plats där inga bussar går och enda sättet att ta sig hem är att använda benen. Men det var inte så långt som jag trodde, tog bara en timme och en kvart.
Vacklar mellan att vara nöjd med de kilon jag gått ner av Risperdal- och Lyricavikten, och att tycka att jag borde banta bort resten. Svårt att reda ut vad som är ens egna önskningar och vad som är samhällsideal. Nu behöver jag inte längre handla jeans på Big is Beautiful, så av rent praktiska skäl går det bra att gå omkring och se ut så här, jag faller innanför någon sorts normalitetsramar, åtminstone för min ålder. Egentligen skulle jag nog inte ens vara snygg om jag gick ner 15-20 kg (förutsatt att jag skulle klara av något sådant, tveksamt) - tuttarna försvinner och magen rynkar sig, är man lite äldre behöver man ett visst mått av stoppning.
Men jag märker att jag inte är fri från idén smal=dygdig. Ens slappa lår är beviset på ens slappa psyke. Svartvita bilder på blonda och högresta människor som gymnastiserar i takt rullar i bakgrunden. Så jag kan inte låta bli att väga mig, och hurra för varje hekto som försvinner. Som om någon bryr sig.
Vacklar mellan att vara nöjd med de kilon jag gått ner av Risperdal- och Lyricavikten, och att tycka att jag borde banta bort resten. Svårt att reda ut vad som är ens egna önskningar och vad som är samhällsideal. Nu behöver jag inte längre handla jeans på Big is Beautiful, så av rent praktiska skäl går det bra att gå omkring och se ut så här, jag faller innanför någon sorts normalitetsramar, åtminstone för min ålder. Egentligen skulle jag nog inte ens vara snygg om jag gick ner 15-20 kg (förutsatt att jag skulle klara av något sådant, tveksamt) - tuttarna försvinner och magen rynkar sig, är man lite äldre behöver man ett visst mått av stoppning.
Men jag märker att jag inte är fri från idén smal=dygdig. Ens slappa lår är beviset på ens slappa psyke. Svartvita bilder på blonda och högresta människor som gymnastiserar i takt rullar i bakgrunden. Så jag kan inte låta bli att väga mig, och hurra för varje hekto som försvinner. Som om någon bryr sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)