söndag 30 mars 2014

Panikslaget

Nog för att jag varit med om ångest på längden, bredden och höjden, men inte vad jag minns någon riktig äkta panikångestattack. Ni vet, med hjärtklappning, hyperventilering, kvävningskänsla, tryck över bröstet, yrsel, värmekänsla, stickningar i armar och ben, och inte minst, känslan av att man när som helst kommer gå upp i atomer. Premiär igår kväll alltså. Gissningsvis var upprinnelsen att jag pressat mig mentalt hela dagen, genom att söka information på nätet, som obskyra böcker i pdf, och leta fram det jag ville ha ur textmassor, skriva ihop någonting, omformulera, stryka och lägga till, försöka föreställa mig om en yngre person skulle förstå texten, ambitionen att förklara, avvägningar mellan objektivt och subjektivt. Det kändes som om huvudet flöt fritt ovanför mina axlar som en ihålig maracas, med några torra bönor till tankar oupphörligt snurrande runt och krockande med varandra.

Det var inte ens min uppgift. Egentligen. Det var Mannen som ombetts besvara några frågor, men jag nappade snabbt åt mig det, eftersom jag kan mer om ämnet. Jag hade ju bara kunnat komma med någon hint, ett utkast, men nej, duktiga jag måste lägga ner min själ i det. Kaffe och adrenalin.

Var så fruktansvärt trött efter några timmar. Så där smärtsamt trött, rastlös och overklig. Där någonstans kom panikattacken. Jag insåg vad det var så jag blev inte riktigt rädd, en del av mig bara observerade. Men rent fysiskt var det väldigt obehagligt, särskilt känslan av att inte få luft. Det varade nog bara 10-15 minuter, som det väl brukar. Jaha, så nu vet jag hur det kan kännas.

Det var mäkta ironiskt att det kom just nu, men det får jag återkomma till.

Jag känner mig fortfarande stirrig + trött idag. En attack av skräckbilderna :( - de har annars varit borta rätt länge. Men jag tvättar en massa lakan och täcken och kuddar nere i stora tvättstugan, bra förankring i verkligheten.

14 kommentarer:

  1. Så brukar det även bli för mig. Det är bara tur att man med tiden lär sig att ställa sig åt sidan eller som du skrev det- observera. Jag känner för det mesta ren skräck och så får jag adrenalinkick. Jag fick faktiskt nästan inga attacker alls när jag käkade SSRI men om attackerna är någonting ovanligt och händer bara då och då så är det kanske inte värt att ta piller mot dessa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. SSRI gör mig knäpp(are) så det går bort. Men om jag bara skulle få sådana här attacker vid enstaka tillfällen så kan jag hantera det. Det räcker långt att jag vet vad det är och att det snart går över. Skulle det hända fem gånger om dagen får jag kanske tänka om. Just nu är min prioritet att få koll på humörsvängningarna och att hålla självdestruktiva tankar borta. (Samt att skärpa mig rejält på området att inte trötta ut mig själv mentalt så jag blir helsnurrig.)

      Radera
    2. SSRI går inte ihop med bipolära sjukdomar samt humörsvängningar =/ Förövrigt så får man rätt så konstiga biverkningar första veckorna.

      Radera
    3. Finns tydligen de som kan ta SSRI tillsammans med någon stabiliserande medicin, men för mig suger det oavsett. Min första psykmedicin var sertralin/zoloft som jag tog i över ett halvår, fyfan vilken ångest, kortare perioder där jag var speedad, sedan hemskt deprimerad igen. Fick andra ssri senare men det var lika illa. Inte min kopp te.

      Radera
    4. Det finns SSNRI för dom med bipolära depressioner- Det står till och med på bipacksedel för sertralin att man inte får ta dom om man lider av bipolära sjukdomar eftersom SSRI förvärrar bara humörsvängningar. Käkade också sertralin i ett halvt år, fick ingen depression men den strulade till mina "känslor" så att jag kunde bli helt knäckt för att att det blåste ute eller för att mjölk tog slut... =)

      Radera
    5. Jag testade en SNRI (Efexor) men det gick bara någon vecka, jag mådde så hysteriskt dåligt. Detta var innan bipolärdiagnosen. Sedan har jag tagit vad som känns som tusen mediciner, hoppas det jag har nu ska funka när det kommit på plats (litium, ergenyl, voxra) Men jag måste lära mig att ta det lugnt också ;)

      Radera
  2. Fy! Hoppas att du inte behöver uppleva det igen.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag är gärna utan, men jag känner mig faktiskt inte så bekymrad. Det är ändå ett distinkt tillstånd under högst begränsad tid. Kan man gå till tandläkaren så klarar man detta. Kraftig diffus ångest i en vecka är jobbigare.

      Kram!

      Radera
  3. Ja, det är väldigt segt att vara inlagd, och jag är tyvärr fortfarande kvar... :/

    SvaraRadera
  4. Jag har haft en panikångest attack EN gång - tror jag. Kände då att jag måste hoppa ut genom fönstret på trettonde våningen för att jag inte stod ut med de starka känslorna, ångesten. Blä, inget kul. Att kroppen kan frigöra sådana krafter ur liksom ingenting, bara sådär...........märkligt. Hoppas du återhämtat dig väl på alla sätt och vis. Jo nog är det surt med bakslag på när man är kreativ och konstruktiv......är igång och skapar och LEVER........ men ALDRIG aldrig aldrig att naturen glömmer att påminna en om ens begränsningar....... (i mitt fall - jag bara glömmer bort dem.....). Man blir lika besviken varje gång. Det bästa är om det går över fort så man kan fortsätta med sitt liv eh.
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch, det låter som en hemsk händelse. Jag hoppas du slipper det igen.

      Jag är inte så bekymrad, det största problemet med panikångest verkar vara när man går och oroar sig för att det ska hända och det begränsar ens liv. Men jag känner att jag klarar av det, även om det skulle hända igen. Det finns annan ångest jag är mer rädd för.

      Jag glömmer också... eller förtränger... att det blir konsekvenser. Fastnar i någon syssla och tvingar mig att fortsätta långt efter att kroppen sagt stopp. Och jag vet om att jag gör det. Ändå gör jag det igen och igen. :/

      Kram!

      Radera
  5. Välkommen till min värld:/...
    Nu har jag efter fem år slutat med ssri. Och faktiskt inte haft nån panikattack. Visst. Ångesten har ju funnits där. Men der är ju inte detsamma.
    Hoppas innerligt att det bara var en engångshändelse.
    Men du är så klok att du kan förstå vad som händer med dig.
    Jag har också lärt mig med tiden att se mina panikattacker från utsidan...
    Kramen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter inte kul alls, men ändå lite uppmuntrande att det inte kommit tillbaka sedan du slutade med medicinen.

      Hade jag inte flera gånger läst och hört om panikattacker hade jag nog blivit rädd, men jag kopplade på en gång vad det var och det var nog det viktigaste.

      Kram!

      Radera