söndag 19 maj 2013

Vanligheten

Oj, så varmt det var igår. Jag stannade bara hemma, och Mannen fixade iordning på balkongen. Det var ett klokt val, för nere på stan var det rån och skottlossning mitt på blanka dan på den folktäta gågatan. Nej, sån spänning vill vi verkligen inte ha, hellre då ishockey och ESC (fast jag var måttligt intresserad av den senare och somnade).

Idag är det regnväder och en helt annan stämning. En kompis sms:ade i förmiddags och jag stack hem till henne och fick hundpussar. :) Lite senare hämtade Mannen mig och vi handlade mat, blir vegetariska tacos ikväll, och vips är klockan kvart i fem och jag tycker knappt dagen har börjat.

Allt det vanliga. Så värdefullt. Undrar om jag någonsin kommer att glömma allt det andra. Kanske bleknar det med tiden, jag hoppas det, men på ett sätt behöver jag också en medvetenhet om hur hemskt det kan vara, för att vara mer varsam om mig själv.

8 kommentarer:

  1. Efter att ha läst hela ordminnen är jag helt fascinerad över att du verkar ha nått fram till ett så fungerande och vanligt liv. Du måste verkligen ha en fantastisk kraft inombords!

    Hoppas kvällen blir trevlig, kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett visst mått av envishet kanske, både envis i det destruktiva och i att skapa något annat. Sedan har jag haft turen att efter väldigt många försök ha hittat mediciner som verkar hjälpa, jag har ju ett tillstånd i grunden som är svårt att hantera helt utan kemikalier. Mina barn och min man kan aldrig tackas nog, även om de aldrig helt själva kunnat hålla mig från att må dåligt så ger de mig någonstans att falla mjukt. Och så alla vänner... förutom det bipolära så har jag jobbiga händelser bakom mig som jag har behövt älta, om och om igen.

      Ja ikväll ska ju Sverige vinna vm-guld ;) Vi kommer nog ha det trevligt oavsett. Tack!

      Kram!

      Radera
  2. Tänkte på dig när jag såg nyheterna igår.
    Vilken tur att du inte var där i spänningens centrum.

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja usch, så många barn och gamla var där omkring, det är obegripligt hur folk kan vara så kallsinniga. Hoppas nu de åker fast.

      Kram!

      Radera
  3. Jag tänker på min kropp när du skriver detta. FEM graviditeter. Den har vägt 37 kg. och 94 kg.
    Att den orkar och fungerar såpass ändå. Och här går jag runt och självhatar. Oförskämt. Men jag kommer inte överens med den. Idag har jag fyllt själ och hjärta med- älskade stora härliga brötiga hela tjottaballongen-familjen. Melvins födelsedag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag möter så mycket av denna kroppsfixering och är väl inte oskyldig till det själv mellan varven, det är så sorgligt för man upphöjer sitt yttre till något så oändligt mycket mer än vad det är. Och ärligt talat är det rätt trist när någon kompis bara ältar kalorier och dieter, men man blir ju så enkelspårig när man håller på. Lustigt nog märkte min man knappt att jag var fet när jag vägde 93, det var i mina egna ögon det var en stor grej. Men ofta är det väl inte siffrorna på vågen egentligen utan ett självhat som väljer något att haka upp sig på. Det är skönt att bli äldre tycker jag, det är mer legitimt att skita i beach 2013 och 2014 och 2015. Jag menar inte att det är fel att gå ner i vikt, men det är just bara det, lite mindre kroppsmassa, inte vägen till lyckan...

      Skönt att du ändå tankar lite solsken med familjen.

      Kram!

      Radera
  4. Helt kommer du nog inte att glömma de svåra tiderna. Och det är säkert bra att minnas ens dåtid, och se hur en hamnade på den punkten en är i. Men jag hoppas att förblir endast ett minne och också ett minne som inte ett minne som objudet smyger sig så och drar ned en.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte heller att jag kommer att glömma, har ärren som ständig påminnelse. Och jag har aldrig några garantier för att inte hamna i skiten igen. Men tankarna på det ska inte få ta upp all min tid.

      Kram!

      Radera