tisdag 14 maj 2013

Stressupplösande

Låg och halvdrog mig på förmiddagen och gick inte upp ordentligt förrän 10.30. Ibland är jag väldigt glad över att inte ha så många tider att passa, det minskar stressnivån med tusen grader. Jag är trött på att skämmas för att vara sjukskriven. Jo, jag skulle hellre vara arbetsför och vara accepterad av samhället och ha dubbelt så mycket pengar, tänk att få jobba med något intressant och orka med det, vilken lyx. Men även om jag har haft mindre problem med humörsvängningar på sista tiden (troligen tack vare litiumet) så är jag fortfarande hyperkänslig. Många "vanliga" saker kör slut på mig. Jag behöver massor med egentid och att få röra mig i slow motion.

Nu när det är som det är ska jag ändå tillåta mig att ha det bra. Att njuta av familjen och vänner. Det får vara slut på självplågeriet. Kanske finns det missunnsamma människor som tycker att jag bör lida non stop - det får de väl tycka då. För stunden är det så här. Kanske blir det helt annorlunda i framtiden, det kan ingen svara på.

10 kommentarer:

  1. Bra där S!!
    Vi ska tillåta oss att få vara sjukskrivna, det finns ju en anledning och det är inte att vi inte vill jobba. Tvärtom!!
    Och vi måste bli bättre på att tillåta oss själva att njuta av familj och vänner.

    Kramar och heja oss!!!

    SvaraRadera
  2. Det låter bra att du inte skäms! För du har verkligen inget att skämmas över!

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Du ska må så bra som det bara går. Att jag jobbar heltid nu är en sådan stor skillnad mot tidigare 1 ½ åren att jag nästan storknar mellan varven. För mycket och för lite skämmer allt.
    Dock tror jag inte man kan ha för mkt pengar.
    KRAM ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo visst kan det bli för mycket av det goda, både med jobb och med ledighet. Förstår om det är en häftig omställning för dig nu.

      Kram! ♥

      Radera
  4. Är man sjuk så är man sjuk och då funkar inte jobb...men man kan ju få leva ett bra liv ändå!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Önskar att det fanns ostressiga jobb att välja på, där man kunde komma och gå lite som man behövde efter dagsformen... men riktigt så ser verkligheten inte ut. Och inget blir bättre här i världen för att jag går runt och är olycklig, så det kan jag lika gärna sluta med.

      Radera
  5. Mycket bra tänk! Vad andra tycker får stå för dem. Det viktigaste just nu är du :-)
    Alla borde nog dra ner på tempot lite oavsett. Det finns ingen garanti för vem eller vilka som kan drabbas.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min äldsta son och hans fru, båda nybakade akademiker, talar om att så fort de blivit etablerade på arbetsmarknaden dra ner till 75-80 % för att hinna med livet också. Det tycker jag är sympatiskt. Inte för att jag vill uppmana folk till att inte jobba, men har man ekonomiska möjligheter och känner för det varför inte ägna mer tid åt familj och intressen och avslappning? Så länge det finns arbetslöshet kan någon annan ta hand om resten av jobbet.

      När det gäller sjukdomen har jag sannerligen inte bett om den. :( Försöker bara överleva nu när saker är som de är.

      Kram!

      Radera