söndag 10 mars 2013

Ökenvandring

Innehåller självskadebeteende



När jag lite frånvarande stryker mig över armen känner jag de skrovligheter jag med tiden vant mig vid.

Det är 14 år sedan jag först började skada mig själv. En sorts reflexhandling på outhärdlig ångest förstärkt av felanpassad medicinering. Jag blev rätt paff när jag senare fick veta att andra människor gjorde samma sak. Rätt snabbt gick det utför, från småskråmor till tvåsiffriga suturer. Ångesthantering blev straff, blev tvång, blev frestelse.

Jag har aldrig fått någon behandling specifikt för självskadandet. Gick länge i samtalsterapi men det var alltid så luddigt i konturerna, inga handfasta råd där inte. Naturligtvis kom det någon skötare ibland och sa att jag borde krama is, men jag lyssnade inte på dem som jag uppfattade det som inte förstod. Sedan hittade jag ändå till ett (icke-svenskt) nätforum och fick kontakt med andra i liknande situationer. Både för- och nackdelar med det, där blir en normalisering om alla andra skadar sig, en bekvämlighet i situationen, men samtidigt var det tillräckligt många som utmanade och tjänade som goda exempel. Jag fick om och om igen granska vad jag höll på med, och vad jag kunde göra istället. Inte för att det vände situationen över en natt, men gradvis blev jag bättre på att be om hjälp och att hjälpa mig själv, och att överhuvudtaget kommunicera om känslor och tankar.

Sedan har något hänt efter det att jag fick litium 2008, rent statistiskt. Har fått sy en enda gång sedan dess, och frekvensen av mindre skador har sjunkit rejält. Trots att jag inte alltid har mått bra (ibland har det varit riktig kris) så har mitt behov av våld minskat. Skumt. Men jag tackar och tar emot.

Nu har jag inte gjort något alls på 4-5 månader, och ryggar tillbaka vid tanken. Det är som om jag har fått en självbevarelsedrift åter, den där som får en att rycka undan handen från den heta plattan.

Sens moral? Att tiden läker alla sår? Kanske, men ibland måste man hjälpa tiden på traven.

(Och jag tänker aldrig säga att jag har slutat, det ligger för djupt i mig för att jag ska kunna säga att jag aldrig skulle hamna där igen.)

14 kommentarer:

  1. Det är svårt det där. Jag började för åtta år sedan, och har haft månadslånga (kanske halvår till och med?) perioder utan skador, men ändå aldrig sett det som om jag slutat. Det har liksom inte känts så. Senast jag hade "uppehåll" gick en helt sanslöst stor del av min energi åt till att tänka på självskador. Mycket större del än nu, när jag inte tänker mig för så mycket. Men det är så förädiskt, så beroendeframkallande, och helt enkelt bara så jävla destruktivt att vara just destruktiv.

    Bra jobbat med 4-5 månader, fortsätt så! Till sist kanske det kommer kännas som att du har slutat?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen det där med att ständigt tänka på det i perioder av uppehåll. Det kan vara fruktansvärt dränerande på tankekraft.

      Tack och lov känns det annorlunda nu, jag tänker ganska sällan på det och när jag gör det är det mer pga konkreta frågor ("ska jag ha långärmat idag?") än den där förföriska längtan. Jag börjar omdefiniera mig själv.

      Hur du än gör så hoppas jag att du ska komma till ro på den här punkten.

      Radera
  2. Har aldrig självskadat mig så jag har ingen aning om vilket helvete det kan vara eller vilken befrielse det kan vara för ångesten. Hoppas att jag heller aldrig behöver gå igenom något sådant. Det låter positivt att du känner minskat behov av det hela och som sunt förnuft att vara medveten om att man inte är immun. Hoppas att det får fortsätta skadefritt. Kram Milla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag hoppas att du slipper uppleva denna eller någon liknande form av helvete. Nu är det som det är, och jag får ändå vara tacksam för att ha överlevt.

      Tack och kram!

      Radera
  3. Jag förstår din tanke om att inte ha slutat, det är mer ett uppehåll och en livlina. Men vad kan jag säga annat än starkt jobbat!

    Kram!

    SvaraRadera
  4. För det första otroligt bra inlägg måste jag säga. Du är öppen och ärligt och därför gillar jag din blogg och dig så mycket. Du ger styrka och man känner igen sig så väl i mkt av det du skriver. För det andra är jag glad att du varit skadefri så pass länge nu och att du jobbat och kämpat. En vecka är alltid något, fem veckor, tio veckor osv. Allt är bra och likom ett stort framsteg. Förstår det där med att inte säga att man slutat skada - men bättre att få återfall en gång per år, en gång i halvåret än var och varannan dag. STARKA DU!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, det är viktigt att komma bort från svart-vitt tänkande om att det är en katastrof med återfall, att då är allt kört och man kan lika gärna ge upp. Nej, man måste se det i ett större sammanhang. Det finns personer som lägger av över en natt, men för många är det en process som tar den tid det tar.

      Tack för dina otroligt fina ord! ♥

      Radera
  5. Jag hade varit skadefri i nästan 3år fram till nu när min värld rasade samman och allt kändes meningslöst och jag var intrasslad i en ångestdimma som vägrade ge med sig. Nu känner jag mig besviken på mig själv, att det beteendet jag tagit mig ur har återuppstått. Det är inte lätt och går så fort, och here we go again, dags bryta mönster, hitta andra vägar, avleda och mota bort impulserna.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så trist att du mådde så dåligt igen att du hamnade i gamla hjulspår. Det är inte direkt underligt, men ändock synd att det ska vara så lätt att halka dit igen. Lite så är det väl jag tänker när jag säger att jag inte med någon säkerhet har slutat för gott, för det kommer jag aldrig kunna säga. Men jag hoppas att du liksom jag just nu kommer till en punkt igen där du kan lägga just detta beteendet åt sidan. Och framför allt att du får må lite bättre.

      Kram!

      Radera
  6. att hålla sig fet mot sin vilja. att äta för att straffa sig. där är jag och lär förbli. en sådan sorg...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan ändra sig långt upp i åren. Min mormor var 72 när hon slutade röka. Ens personliga utveckling stannar aldrig av om man ger sig själv den minsta chans. Jag vet inte om du någonsin kommer förbi detta elände, hur ska jag veta det, men jag håller det ändå inte för otroligt att du framgent kommer att hitta nya vägar. Kram ♥

      Radera