fredag 22 mars 2013

Detektor

Ögonen öppnas vid halv tre och jag hinner tänka "är det dags för nattsudd med allt vad det innebär nu igen?", men efter en stund somnar jag om. Vaksamheten är irriterande och gränsar till hypokondri ibland. Om jag bara kunde överlämna allt vad behandling heter åt vården, men det funkar ju inte så. Jag måste veta hur jag mår för att vidta åtgärder när det behövs, så mycket har jag till slut lärt mig.

Gnäll gnäll. Nej, tänk på hur det var för 6-7-8 år sedan, ständiga kriser och destruktiva vanor, klippkort på akuten. Det har rört sig ganska långt åt rätt håll. Jag är inne i en förändring bara, ska lära mig att lita på det positiva, förtröstan att det friska får fortsätta att plaska runt i själens sjö trots att jag har en sjukdom lurandes i vassen.

Ut i kylan idag, det är åtminstone solsken. Tror sedan att jag hoppar över allt socialt och bara småfixar hemma.

11 kommentarer:

  1. Du har rätt i att en inte kan förlita sig helt på vården, även om en har bra kontakter där. Så jag förstår vaksamheten. Och hur irriterande den kan vara. Själv är jag just nu i en svacka där jag istället febrilt letar friskhetstecken, typ "jag orkade läsa en artikel i tidningen idag, kanske det är påväg åt rätt håll" och andra liknande fenomen. Så det går ju åt båda hållen.

    Och du gnäller inte - du ger bara en beskrivning av din verklighet.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det så, det går åt båda hållen. Är man nere går man och spanar efter vändningen. Och tyvärr är det många år sedan jag trodde att om man mår uselt så söker man hjälp och så vet de i vården vad som ska göras, det visade sig vara betydligt mer komplicerat...

      Tack.
      Kram!

      Radera
  2. Skönt att du fick några timmars sömn till. Ha en skön fredag, kram Milla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det har hittills varit riktigt lugnt.

      Kram!

      Radera
  3. Ja. Det är en konst det där att hålla balansen på sitt mående och ha koll åt vilken riktning det barkar åt. Jag känner igen mig i den hypokondriska känslan.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill ju inte vara sjåpig, samtidigt som jag har ett ansvar att vara alert med tanke på att det faktiskt också drabbar omgivningen när jag mår dåligt. Men man lär sig väl med tiden.

      Kram!

      Radera
  4. Jag har så fullt upp med vardagen att jag inte är lyhörd för mitt mående. Allt är pengar, mat, disk, framåt här nu på fläcken. Men jag sover och sover.
    Och jag när en skräck om att när denna tiden är förbi och jag blir ensam på riktigt, då kommer jag att krascha. Nu får jag inte. Finns ingen pappa som skulle komma till undsättning om jag så dog. Vi har det bra men det finns ingen annan vuxen. Det är bara det...
    kram och ha en bra helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En gång i tiden höll jag också ihop för barnens skull. Det gick väl sådär, blev fysiskt sjuk istället (fast jobbade gjorde jag ändå). Nu fanns det en pappa, även om han kanske inte var världens mest pålitliga, så allt låg inte på mig, men jag är tacksam för att jag inte kraschade förrän senare. Fast jag hoppas att det inte går så långt som till en krasch för dig, att du hittar sätt att ta hand om dig innan kokpunkten har nåtts.

      Kram och ha en bra helg själv!

      Radera