Jag brukar ju inte så ofta länka till artiklar och sånt här på bloggen, eftersom jag skriver totalt egocentrerat, men den här tyckte jag var rätt lustig: Research Shows Chronically Ill Patients Might Be Happier if They Give Up Hope Ett enstaka fall bevisar förstås ingenting, så huruvida det passar in på mig är inte särskilt intressant i det stora hela, men det får mig ändå att reflektera. Minnet kan förvrida saker, men jo, jag tror att jag var mer olycklig på den tiden jag hade "temporära" diagnoser som skulle terapieras och medicineras bort. Bara en vecka till, en månad till, kanske ett år till så skulle det fixa sig, men sen satt jag där i skiten igen. Suicidal, in och ut på psyk och in igen, en värdelös person i mina egna ögon (och kanske andras?) eftersom jag aldrig uppnådde målet "frisk".
Det var inte helt okomplicerat känslomässigt att få en kronisk psykdiagnos, men ändå en sorts lättnad att få en förklaring som faktiskt förklarade en del. Totalt svart var det inte eftersom jag fick veta att en hel del av symptomen skulle nog gå att kontrollera med mediciner, men jag skulle ändå vara beredd på att det här får jag kämpa med resten av livet.
Absolut att jag nu saknar mycket av min intellektuella förmåga som eroderat bort, och ogillar min nästan löjliga stresskänslighet och att tillhöra det ökända utanförskapet, men det går faktiskt att vara smålycklig även i en sån här situation bara jag får leva på mina villkor. Det känns mer hoppfullt att vara hopplös.
Men hallå, vad då att din "intellektuella förmåga har eroderat bort"? Nu förstår jag inte alls. Du menar att vanligtvis skulle du skrivit 4,0 på högskoleprovet istället för 2,0 eller? :P
SvaraRaderaEller menar du snarare saker som att du inte kan hålla koncentrationen uppe för att läsa mer än en sida? Jag tycker ju inte riktigt att det är på nivå med att man förlorat sin intellektuella förmåga direkt... ;)
Väldigt intressant tanke. Jag tror nog att det finns en poäng i att acceptera sin situation. Frågan är om det ALLTID är bättre att få veta att det kommer att vara så här för all framtid, eller om det finns lägen (tex depression) där det är bättre att få veta att det kan blir annorlunda? Ska nog fundera lite på det här.
SvaraRaderaKram!
Rebecca - haha, ja det lät lite gnälligt. Men det är svårt att själv bena ut vad som är vad. Följer iallafall inte med lika bra längre i komplexa resonemang, vad det nu beror på. Och högskoleprovet skulle inte funka nu tyvärr, så gott som all matte har försvunnit, kan bara räkna plus och minus, trots att jag klarade mattebiten bra så sent som 2007.
SvaraRaderaKanske är det bara åldern. C'est la vie.
Charlyene - någon svartvit fråga tror jag knappast att det är... För det första är det väl inte alltid som läkarna vet hur ett tillstånd kommer att utvecklas, och hur påverkar det en person att få ett falskt besked? Och spelar ens personlighetstyp in? Det finns säkert en massa saker man behöver studera innan man säger "ta ifrån folk allt hopp!" Men jag tyckte ändå det var en intressant tanke.
SvaraRaderaBåde jag och en vän till mig som också haft mycket ångest anser att vi har blivit mycket långsammare i tankeverksamheten sen vi började må bra. Långa filosofiska utläggningar som vi båda förr lätt kunde följa får oss numera bara att gapa som fiskar, bli trötta och ointresserade. Ångest håller en nog ofta alert (det är ju så kroppen funkar). Så kanske är det så att när man börjar må bättre så kan det i sig leda till att man upplever sig lite trögare. Jag tycker det låter lite vettigt på nåt sätt.
SvaraRaderaRebecca - det är ju en tanke! Åh vad jag önskar att det gick att köra dubbelblinda studier på sitt eget liv (hur blir det om man ändrar den faktorn, eller den, eller den...)
SvaraRadera