Blabla

Jag har förfallit till att titta på Idol. *skräckslagen inandning* Lilla knyttet Johan gjorde en inte särskilt bra men charmig version av When you were young. Tanken är väl att han ska vinna fjortisarnas hjärtan men jag tror i hemlighet att han egentligen tilltalar moderskänslorna hos medelålders tanter (särskilt såna som just genomgår en The Killers-episod.)

Försöker samla mig till någon sorts kommentar till gårdagens Berny Pålsson-dokumentär men vet inte vad det skulle bli, annat än att drogbehandling är ett eftersatt område. Andra får säga något intelligent. Jo, kanske att jag på sätt och vis tycker att det ska finnas plats för skildringar av något som uppenbart inte är en renodlad success story. Det går inte alltid så jävla bra på slutet. Jag vill inte ens för egen del bara höra plattityder om att allt kommer att ordna sig. Det är inte alls givet, jag tar det som en förolämpning om någon vill att jag ska tro på det när det finns massor av talande exempel på motsatsen. Jo, jag hoppas på det bästa, men hopp och vetskap är inte samma sak. Jag förstår att det finns ett mänskligt bias mot optimism som jag kanske inte helt omfattar, men det får inte bli fult med realism.

Varför jag överhuvudtaget skriver här just nu är ett mysterium. Kanske bara ohämmad fylla, har ägnat mig åt en flaska Cremant de Bourgogne Perle de Vigne eftersom Geisweiler var slutsåld, fast jag känner mig inte ens särskilt påverkad. Kan fortfarande hantera ett tangentbord, åtminstone inte sämre än normalt på en lamotrigin-hjärna. Vilket osökt leder mig in på att jag säkert inte borde dricka alls när jag tar psykmediciner. Vilket jag ignorerar så länge jag inte märker några negativa konsekvenser. Ibland orkar jag inte vara smart. Kan faktiskt vara rent obehärskat korkad.

Vill kommunicera men har inte ett piss att säga så nu ska jag hålla käften.

Saudade

Tjoho, det blir Stockholm i helgen! Mannen ska dit på jobb på torsdag, sen flyger jag upp fredag. Det blev lite virrigt och oklart in i det sista om jag skulle åka eftersom allt bestämdes med så väldigt kort varsel, men nu blir det av. Jag älskar att resa med Mannen. Nu kommer min resevattenkokare väl till pass, hihi. Vill börja packa med en gång. Återstår att se hur många av våra älsklingar i ABC-nytts upptagningsområde som har tid att träffas.

Trots att det är 23 år sedan jag bodde i Stockholm finns det någon sorts hemkänsla i byggnader och gator. Kanske etsar sig saker fast på ett annat sätt när man är yngre, kanske därför man blir sentimental/får hotfulla flashbacks för att ungdomsminnen står i skarpare relief, starkare belysning, det finns mindre vaddering av erfarenhetens balans och bitterhetens distans.

Något som krypit på mig nu senast är minnet av en kväll på Lidingöbron. Jag hade nog inte sovit så mycket. Alla färger ropade på uppmärksamhet, solnedgången lät som en Verdikör, och då såg jag den andra världen, mitt riktiga hemuniversum som jag egentligen hör till, ett Svar på varför mitt liv kändes som en öm fot i en skavande sko, jag är ingen människa, jag har svängt fel på vägen och hamnat i ett land där jag aldrig kan passa in, nu visste jag äntligen vart jag egentligen skulle. Problemet var bara att ta sig dit. Olika förslag granskades och förkastades. Att hoppa från bron var ett alternativ för det fanns nog en port i vattnet, vattnet som inte såg ut som vatten utan elektricitet. När jag ser Stargate hör jag ett litet litet eko från den kvällen.

Sedan gav jag bort alla mina pengar till en religiös sekt, därefter damp jag ner i en avgrundsdepression, hade aldrig upplevt en sådan genomträngande smärta, och tappade bort mig själv.

En sorg över att ett sånt ögonblick av extas bara bringade elände. Jag är ingen brinnande själ.

[Saudade (singular) or saudades (plural) (pronounced [sawˈdade] in Galician, pronounced [sawˈdadɨ] in European Portuguese and [sawˈdadʒi] or [sawˈdadi] in Brazilian Portuguese) is a Galician and Portuguese word for a feeling of nostalgic longing for something or someone that one was fond of and which is lost. It often carries a fatalist tone and a repressed knowledge that the object of longing might really never return.
http://en.wikipedia.org/wiki/Saudade]

Stapelvara

Nu blev det aldrig någon del 3 i garderobsrensningen igår, jag åkte på shoppingrunda istället. Två köpcentra, häpp! Ja men när de har lagt två stora centra med 10 min bussresa emellan så är det inte mitt fel. Besökte både Change (nu har jag ju plats för mer underkläder i garderoben, heh, och en av dem som jobbar där är så bra på att sälja på mig saker så stackars jag är försvarslös, fast jag har alltid gillat de saker hon sålt på mig även efteråt och använt dem mycket så då blir jag ännu mer försvaaarslööös) och Kjell&Company (fjärrströmbytare. Va, har du inga fjärrströmbrytare?!) och Clas Ohlson (minivattenkokare, ett måste på resor så jag kan få mitt pulverkaffeberoendemonster blidkat vid vilken tidpunkt som helst.) Så kunde jag gå runt med stereotypt kvinnliga och manliga kassar sen och känna mig komplett (och komplett köpgalen.)

På hemvägen mobilade jag Mannen som skulle till sportbaren med sin brukare, så jag hamnade där med hamburgare till middag och ishockey på storskärmen. Mannens äldsta son kom också förbi. Trevligt, även om jag tycker lite för mycket om att prata med folk för att egentligen uppskatta högljudd krogmiljö. Den är väl förstås anpassad för att besökarna ska vråla "ööööh" och stjälpa ner en öl till i brist på annat.

Nätspanade lådor på Ikea som skulle bli skitbra att ha i botten av garderoben, så kunde mina sommarskor få ett vinterboende och slippa ligga staplade i hallen och jag skulle kunna känna mig smart som utnyttjar utrymmet. Och givetvis skulle det vara puckat att åka ända till Ikea bara för ett par lådjävlar. Kanske finns på ÖB. Och nej, banankartonger skulle inte funka, ska vara lock på för att ge den där organiserade känslan som jag eftersträvar, varför vet jag inte för ingen kan väl på allvar tro att jag är organiserad, men jag gillar tanken, klär ut mig i ordentlighetens kläder och tycker om det jag ser.

Energikryller i kroppen, garderoben here I come. Men jag har sovit 7h så det är lugnt. Vill bara ut med det gamla och in med det nya, kropp och själ.

Framfart

Rensar! Blir en jättemassa textilskapelser som förflyttas med raska tag ner i plastkasse efter plastkasse. Det är ju rätt många års avlagringar. Igår tog jag underkläderna, den här morgonen har jag avklarat en garderob och funderar på att ta den andra, om jag inte tappar för mycket av styrfarten. Eftersom jag har svårt för att slänga sånt som fortfarande är användbart, bara för litet eller på något annat sätt inte tilltalar mig, så blir det massor som jag vill lägga i någon klädåtervinning. Återstår att se om det finns tillräckligt med plats i uppsamlingscontainrarna (böjer man container så?), det slutar kanske med att man får virra runt med bilen till alla olika ställen och släppa ut koldioxid. Hm.

Även om jag inte är någon extrem hoarder så har jag ganska gott om "bra att ha-saker" som aldrig i praktiken varit bra att ha. En riktig uppröjning känns som ett överväldigande projekt, men om jag tar lite då och då... Känner dock i ryggmärgen att min första reflex är "släng hela skiten" så jag får akta lite så att det inte rullar iväg för mycket åt det hållet. Egentligen tycker jag om att inte lämna spår. Den enda barndomspryl jag vårdar ömt är denna:

Letade kanske redan då efter mitt alternativa universum...

Bokstöd

I skuggan av ett köphysterianfall för ett tag sen beställde jag en dyyyyr bok. Nu äntligen är den skickad och borde komma på måndag, kul. Bipolar II disorder av Gordon Parker

Inte så seg nu, mår bra även om det kryper lite i kroppen. Lurade ut Mannen på en promenad. Funderar på ytterligare en garderrobsröjning. Det jobbiga är egentligen att man dels måste genomföra det när man väl har börjat, annars blir plats på sängen-golvet-hallen-situationen inte så rolig, dels ta hand om det man röjer... få iväg kassarna till Myrornas insamling eller skräpet till containern, plus att jag har en hel del grejor som jag inte vill göra mig av med men som inte passar längre (det där eviga "men jag kanske blir smal igen någon gång". Haha.) och vi har bott i den här lägenheten i 9 år så varje förvaringsutrymme är mer än överfullt (det finns ju så mycket bra prylar här i världen.)

För att inte tala om alla papper och småtjafs som man skulle kunna rensa undan... Jo för ett tag sen gick jag faktiskt dygdigt nog igenom mapparna med viktigare papper som deklarationer, FK, bankpapper osv. Men allt det andra... alla livets avlagringar som skulle vara en arkeologs våta dröm.

Nu får jag lust att sätta igång. Kanske kan begränsa mig och bara ta sockor och underkläder just nu, och se till att göra färdigt det innan jag börjar på något nytt.

Det är fortfarande bara en avlägsen dröm, men en dag ska jag rensa bokhyllorna.
En dag när vindarna bär
En dag står du och jag här
En dag när drömmen når fram...
Naturligtvis inte kasta, för böcker är heliga och kastas aldrig, inte ens en outhärdligt schablonartad seriemördarthriller. Men... omorganisera? Det får bli ordet för dagen!

Kylskåp

Sov tungt och är nog mer dämpad idag. Hemkolahuvudkänsla.

Vi lagade imponerande köttfärslimpor igår på 2 kg färs med fetaost, oliver, soltorkade tomater, ärtor, majs, grönpeppar. Dessutom fanns det kvar av den gigantiska äppelkakan. Jag äter hejdlöst, Risperdalen verkar dämpa tvångsmässiga tendenser inklusive tvånget att tänka på vad man stoppar i sig. Jag klagar på att jag blivit tjock men har ingen som helst initiativkraft till att göra något åt det. Hunger är den kroppsliga sensation jag har svårast att hantera. Och tjockheten känns ännu inte så hotande att jag går in i katastrof-mode. Lite motstridigt, samtidigt som jag är äldre och fetare än någonsin så är jag mer tillbakalutat nöjd med mig själv än någonsin. Kroppskänslan är så otroligt subjektiv.

Hm hm hm, vad ska jag göra idag?

Begär

Lite social kontakt-hungrig idag. S hade absolut inte tid att prata, A var inte hemma, kanske ikväll. Har skrivit alldeles för många inlägg på vitt skilda forum, har inte så mycket att komma med, vill bara höra min egen röst (eller läsa mina egna tangentbordstryckningar blir det väl.)

Lill-babs igår var faktiskt kul, hon är någon sorts naturfenomen, svårt att tro att hon fyllt 70. Får se om vi kan komma iväg på några teaterföreställningar i höst också.

Ska sätta på Absolute Sommar och diska. Ett sakrament i den ursvenska religionen Sommardyrkan, den må vara över nu men det kan hända att det kommer en till nästa år, om vi bara ber tillräckligt.

Samtalsmetodik

Mera nöjdhetsinslag i min dag, även om jag inte nödvändigtvis är nöjd med utgången så är jag nöjd med att jag blaskade kallt vatten i ansiktet, övervann min djupt rotade motvilja mot myndighetspersonstelefonsamtalsskit och ringde min senaste i raden av "personliga handläggare" på FK (för oss som inte har råd med personlig bankman). Givetvis ska mitt ärende lämnas över till ytterligare en handläggare för arbetsträningen, och dit är det kö. Men hon sa att hon kunde höra av sig längre fram när hon kan säga något om hur lång den där kötiden blir. Håhåjaja. Jag var iallafall trevlig i tonen och tydlig i talet, duktiga mej.

Ska fortsätta vara duktig och komma ut en stund i solen. Ikväll blir det - håll i er - konsert med Lill-babs! Vet inte riktigt hur det gick till. Kanske en time warp in i pensionärslivet? Men det kan nog bli lite kul.

Belåten

Någon sorts nöjdhet i kroppen idag. P g a skrivande annorstädes har jag fått tänka lite på de gånger man har varit inlagd (jag har tappat räkningen men säkert minst 15). Det känns otroligt skönt att kunna föreställa sig en framtid där jag inte behöver vara innanför de väggarna igen. Om det blir så eller inte har jag inga som helst garantier för, jag kommer ju aldrig helt kunna slappna av, men bara att kunna tänka i de banorna är enormt.

Det är två psykpersonal på körsången, man stöter ju på folk därifrån allt som oftast i den här lilla stan. Inga jag känner närmare dock.

Om någon månad bör jag få en läkarbesökstid. Ser lite fram emot att kunna gå dit och konstatera att jag inte behövt söka akut alls sedan sist vi sågs, ett halvår sedan. Även om han redan vet det, han är slutenavdelningens läkare. Men lite stolthet. Kan själv.

Dagsverke

Myrorna klarade sig undan, jag gick till terapin istället. Det blev rätt ok ändå, jag var ärlig med mina tvehågsna känslor angående terapin och fick vända och vrida lite på tankarna. Vi såg båda saker som inte funkar och saker som funkar (skönt att ha en psykolog som inte anser sig vara ofelbar). Det skulle vara lätt för mig att bara tacka för mig och gå, jag är bra på hastiga uppbrott, det skulle inte ens vara i upprördhet utan med ett ryck på axlarna, därför behöver jag anstränga mig lite för att inte bara skärma av utan känna efter.

Sedan kom jag in på självskadandet, som på sistone invaderat min hjärna men på ett nytt sätt, inte som en plan utan som minnen. Det var oväntat känslosamt att beröra, nästan flashbacks i skrikiga färger, men det känns lite lättare nu, mer hanterligt även om det inte känns färdigt.

Stengillar jympan på måndagar, jag blir både trött och glad. Ett visst mått av prestationshets måste förstås erkännas, jagar på mig själv att inte vara den som först ger upp armhävningarna. Jag är en av dem som med passion hatade idrotten i skolan (du är ful, klumpig, fet o.s.v.) så det är fortfarande lite häftigt att jag också kan vara "en av dem som tränar", även om det är i ytterst blygsam skala och bara lite bensprattel med (mest) andra medelålders tanter. Skönt när man klarar att behandla sin kropp som ett omhuldat husdjur istället för ohyra.

Myrsyra

Dagens blomma: Mannens orkidé som blommar om för typ 5:e gången. Jag tycker det är roligt för jag har absolut inte skött om den. Ingen näring, ingen ny jord, bara lite vatten någon gång ibland. Orkidéer brukar stå för något ömtåligt, bräckligt, men den här är gjord av stål.

Kanske är en del människor som uppfattas som bräckliga mycket starkare än man tror...

Den senaste tiden har jag haft små attacker av tankar om självskadandet. Inte så att jag tänker göra det igen. Mer någon sorts sentimentalitet och önskan om att förutsättningslöst kunna dela den biten av mitt liv med någon, den innehåller så starka känslor och upplevelser att jag inte riktigt klarar att bara lägga undan den. Är lite svårt att hitta rätt sammanhang, för dem som själva håller på kan det vara triggande, jag vill inte inleda någon i frestelse genom att prata om det som ändå upplevts som positivt eller lockande. Inte ens här känns det riktigt rätt att skriva om det, även om jag gjort det litegrann. De utomstående står just utanför, kan bara titta in genom fönstret och förundras. Äh, jag vet inte riktigt vad jag behöver.

Kanske saknar jag det extrema. Men jag är samtidigt åt h-e för feg för att ge mig på bungyjump.

Lite irritabel. Måste konfrontera terapitimmen idag. Skulle hellre äta myror.

Identitetshandling

Ett par lugna, händelselösa dagar. Skönt. Det enda jag insett är att jag absolut inte bör satsa på en karriär som mattelärare. En gång i tiden pluggade jag Matematik E, nu minns jag inte riktigt hur man gör enkel division. Fascinerande på sitt sätt. Men diverse urtöntiga svensktoppslåtar kommer jag fortfarande ihåg (Michelangelo do-di-do-do). Jävla hjärna.

Ibland undrar jag hur mycket stryk skallen tagit av dåligtmående+tunga mediciner+ECT. Man har liksom ingen placebogrupp att jämföra med. Samtidigt satte jag ju 2,0 förra året, mitt uppe i ECT-underhållsbehandlingen, så riktigt illa kan det väl inte vara. Svårt ändå att låta bli att ställa frågan när koncentrationssvårigheterna gör sig påminda, de påbörjade men ej utlästa böckerna samlas på hög. Somnade ifrån ytterligare en film igår efter att ha tappat tråden (ok den var rätt långsam och på tyska så det är nog begripligt trots allt.)

Fick höra snälla ord igår från en halvny bekantskap. Att hon tyckte jag är klok och självsäker. Visst blir jag glad men - ja just det, det där men:et - det är svårt att relatera till. Att man kan göra ett så annorlunda intryck än den man är i sin inre värld. Blir påmind om den där gången när en psyköverläkare som jag var bekant med från ett helt annat sammanhang, och som inte visste om min karriär som psykfall, skrev och tackade mig för de värdefulla och förnuftiga råd jag kommit med. Jag hade väl då knappt hunnit ut från den senaste i en lång rad inläggningar där jag inte ens var betrodd med att gå till kiosken själv. Hur byggs ens självbild upp, vad tar jag till mig av omgivningens input, vad gör jag med den, finns det överhuvudtaget något autentiskt jag och vad utgörs det av i så fall? Ok, den gamla frågan om själens vara eller icke vara.

Kanske ändå inte så konstigt att jag ofta längtar efter att begrava mig i bedövande banaliteter.

Småslösande

Pengadag så morgonens första strukturerade aktivitet var att betala räkningar. Även om det är trist att säga hejdå till slantarna så är det skönt att vara ordentlig (nåja, med vissa betydande inskränkningar, bokade också ett par lyxiga hotellnätter igår tack vare Coops elakt frestande utskick. Minsta lilla ursäkt för hotellboende hugger jag på. Tanken hänger envist kvar att jag ändå inte kommer leva om ett par månader så lika bra att slå till. Blir jag trots allt pensionär en gång så lär det bli havregrynsgröt...)

Och dessutom nyklippt och nyblonderad, ytligheten firar triumfer, det är så kul när man bryr sig. Även om det ibland är kul när man inte bryr sig.

På förekommen anledning ska tilläggas att jag är så lycklig över att ha Mannen i mitt liv i mitt liv *infoga evigt nyförälskad smiley*

Handpåläggning

Tvättade verkligen massor igår, från 14 till 22 (har långa pass i våran tvättstuga), utan att det kändes jobbigt alls.

Frisören idag, skönt att kunna se fram emot det. I flera år gick jag aldrig dit, för jobbigt med främmande händer på mitt huvud i oupphörlig rörelse, minut för minut för minut. Nu kan jag glädjas åt att bli fin, slappna av när hon mekar med slingor, med hemlig njutning bläddra i Hänt i veckan.

Det är bara när jag har superångest som känslan av att bli invaderad kan komma tillbaka, när beröring går rakt igenom huden. Hur många gånger har jag inte krupit ihop och med kvävd röst stammat fram "var snäll och rör mig inte!" till välmenande vårdpersonal. Fortfarande finns en liten tagg kvar från den gången för några år sedan när nattpersonalen tyckte att jag inte skulle sitta i min ångest på golvet i rummet, drog mig upp, slet av kläderna och tryckte ner mig i sängen. Mår jag riktigt dåligt kan jag inte ens prata så jag kunde inte protestera. Märkligt nog blev den nattsköterskan en av dem som behandlade mig mest hövligt senare.

Ornitologi

Glömde morgonmedicinen igår. Komma ur rutiner = inte bra. Fast det var längesen sist och inte avsiktligt. Anledningen till att jag ändå måste vara petig är att det har hänt förr att jag först bara glömt ta mediciner, glömt dem hemma när jag rest bort och sånt, och sen fortsatt att inte ta. Och Lamictalen är det ju inte bra att vara alltför hoppig med, missar man en vecka får man börja med långsamma upptrappningen igen *ryser*

Gick på körsången, vi fick bl a ge oss på Gabriellas sång ("jag vill känna att jag lever") som går mycket upp och ner och kräver en sånglärka, är alldeles för avancerad för min taniga röst, men jättekul att sjunga ändå. Det blir väl Idol nästa, hihi.

Glad idag, gladdag (och undrar varför glada är en fågel?) Gick nyss och bokade tvättstugan tills i eftermiddag, ser nästan fram emot att mangla lakan. Är så njutbart att lägga sig i en renbäddad säng. Små saker med stor effekt på livet.

Protestlista

Somnade ca 21.30 och vaknade 01.30. Absolut tråkigaste tiden på dygnet. Har kollat mejlen, inget kul, och ätit ett antal skivor pressatella calabra (stark italiensk salami).

Ligger kvar ett lager av irritation från terapin igår. Var lite anti innan men ingen stor grej, men det blev större när jag förväntades prata om det. Han sa att jag blir så lugn när jag blir ansatt, och det stämmer nog, sällan några hysteriska utbrott från min sida, jag skärmar av mer, stelnar och hoppas att kamouflagemålningen ska vara tillräckligt bra för att jag inte ska synas. Det kan vara provocerande.

Nu ser jag något jag inte fick syn på då, när jag mest satt och var förvirrad. En grundsten i all sorts terapi är förändring, av tankar, känslor, beteenden. Annars är det liksom ingen vits. Och jag har absolut ingen illusion av att jag är perfekt. Men just nu vill jag få andas en stund, vara ifred, inte behöva åka in på bilprovningen och komma ut med en massa 2:or. Inte så att min psykolog är extra kritisk, men det ingår liksom ofrånkomligt i själva situationen att jag känner mig granskad. Får jag finnas även om jag aldrig blir bättre än så här?

Det hjälpte ändå lite att gå och jympa efteråt, ta ut sig tills knäna nästan viker sig.

Huvudet går i 180 men jag är ändå trött nu, ska kanske gå och lägga mig igen, eller dricka kaffe så jag lugnar ner mig lite, pulverkaffe tror jag, det här är så fel tid på dygnet att vara vaken, får ta fram min ipod, drömde något som jag vaknade av men vet inte vad, skit också att man inte får vara ifred ens i sömnen. Fan fan fan vad jag är trött på att vara ett renoveringsobjekt!

Glitter

Lugn igen, lättnaden i att kombinationen skriva av sig och distrahera sig med fönstershopping funkade. Det låter nog lite bakvänt men köpcenter kan funka avstressande på mig, något med allt myller, uppsjön av prylar, färgerna, mesig bakgrundsmusik, själva processen med att spana och välja och vraka och kanske rata allt och åka hem tomhänt men lika glad för det... det fångar upp mina tankar när de är för spretiga och ostrukturerade för att räcka till något vettigt och viktigt. Kanske rör det vid någon uråldrig samlar-gen, ut och reka i skogen så man vet var blåbären växer när det blir säsong. (Helt onormal är jag dock inte, haha, jag kan också bli uppjagad och lätt illamående av shopping om jag inte är på rätt humör.)

Saknar Mannen idag, han jobbar dygnspass.

Tittar på blommorna och ler.

Frågestund

(Obs! snack om självskadande)


Ett sånt oerhört behov av att älta. Det sköljer över mig, och så skuldkänslorna, det är fel fel fel för man ska inte gräva ner sig och man ska låta det gamla vara glömt och hur ska det någonsin kunna bli bättre om man tillåter sig frossa i negativiteten. Samtidigt det dubbla, vetskapen om hur mycket ältandet hjälpte mig att långsamt resa mig från sekttiden, som jag sällan tänker på nu om jag inte blir akut påmind. Att bli hörd. Att bli hörd. Att bli hörd, inte minst av mig själv. Kanske framför allt av mig själv. Två sidor av myntet som kanske behöver balanseras på högkant.

Något som vill ut. För första gången på länge har jag kännt det iskalla suget efter att skada mig. Det är ingen risk att jag kommer att göra det, så pass säker känner jag mig på att kunna hålla kvar ett tillräckligt mått av rationalitet. Men den utmanande rösten finns där: haha, du vågar inte din mes, du har blivit tunnhudad, oja sig över en sticka i fingret va, vilket skämt, när du kunde sätta nytt rekord i stygn och blod, vara kall och avlägsen och vinna över din bräckliga kropp. Jag ser på bleknande ärr och känner förakt för att jag släppt efter, gått mot ett normalare liv och övergivit smärtan genom att tillåta huden att läka.

Under det? Kanske önskan att kommunikationen till slut ska nå fram, mötas av acceptansen att jo, så jävligt kan livet vara, du överdriver inte, hittar inte bara på, det du har sett finns och det är verkligt, det är outhärdligt men det går att stå ut. Det underliga är att jag har människor som vågar möta upp, Mannen, psykologen, vissa vänner och de ansiktslösa rösterna på nätet. Varför är det inte nog? Är det mig själv jag vill nå? Klättra över elstängslet och kräva uppmärksamhet.

Jag har ändå tillåtit mig en ökande mängd uttryck över åren. Mer och mer bytt ut örfilarna mot snälla klappar på min kind. Men säkerheten fattas fortfarande många gånger. Att tro att man är något. Och rädslan som inte släpper att domen står fast i Högsta Domstolen, att jag faktiskt är En Dålig Människa Som Inte Förtjänar Att Bo I Människobyn.

Söker trösten i att kunna slå mig själv hårdare än någon annan kan.

Men när jag sitter här med min säkert grymt onyttiga pulvercappuccino kryper en försiktig medkänsla fram. Jag hör dig. Det är ok att släppa efter. Du får existera även om du inte är perfekt. Du får gråta. Du får skratta. Du får minnas och du får glömma. Du behöver inte ens be om tillåtelse.

Glänta

Dagens blomma är ljuvlig dovt lilarosa gerbera, i sällskap med matchande prärieklocka och chrysantemum:

Dagens tanke: jag kanske fortfarande lever om 20-30 år. Fatta så mycket tid. Har gått så länge i snårskog med sikt som varierat mellan en minut och en månad beroende på dagsform. En fri vidd fram till nästa halvårsskifte var bara en teoretisk dröm när jag snubblade runt i mörkret och björnbärsrevorna krokade i mina värkande ben. När en utsiktspunkt dök upp var solen för bländande och det jag såg var spöken på näthinnan, lika snabbt borta igen bland granarna. Men nu har jag en öppning, ett titthål. För hur länge vet jag inte, det vet ingen. Fast plötsligt kan jag hålla i tanken: vägen slutar inte här.

Amfibiedräkt

Små grodorna, små grodorna... skuttande tankar så här tidigt på morgonen. Vaknade halv 5, men jag somnade tidigt igår så det är förståeligt. Men känner mig rastlös, ett eko i kroppen från igår kväll. Vi gick på föredraget, han som höll det, prästen och terapeuten Göran Larsson, gjorde ett sympatiskt och varmt intryck. Miljön var väl lite speciell, åtminstone brukar jag inte vistas ofta på såna ställen, ett församlingshem med fullt av folk. Jag hade lite svårt att sitta koncentrerad och lyssna i en timme, även om jag tyckte han sa en del bra saker.

Betalade för det efteråt. Suddig i huvudet och en panikkänsla av att kroppen svämmade över av hoppressad energi, fick hålla i mig för att inte skrika och hoppa omkring och vifta med armarna för att få ut energin. Mannen gav mig massage tills det började släppa och jag kunde somna på soffan.

Jag hade tankar men de har redan skuttat iväg igen så jag försöker gå och lägga mig en stund till.

Datorn

Fick ringa upp vårdcentralen som berättade att läkaren hade haft datastrul på morgonen. Välkommen du sköna nya värld där t.o.m. vårdpersonalen kan skylla på IT-avdelningen. Det löste sig iaf, hon ringde sen och ska skicka mig på röntgen. Gissar att det kan ta ett tag att få tid, det är ju inget superakut. Men jag är inte direkt orolig, vill bara ha det avklarat.

Och ett brev damp ner från FK. "Du har fått en personlig handläggare" Senast jag fick en personlig handläggare var i juni. Henne pratade jag aldrig med eftersom det sen var en annan handläggare som hade hand om PILA-projektet. Jag tror inte att jag överhuvudtaget fått brev från samma handläggare mer än en gång i rad under 9 år. Kanske är det bara en projektion av det känslokaos jag levt i, de existerar egentligen enbart i mitt huvud, haha.

Solstrålar genomlyser molnen och vinkar till mig att gå ut.

Pillerpaket

Sitter här och väntar på ett läkarsamtal som borde kommit för trekvart sen. *grr* 

Såg Uppdrag Granskning om självmord igår. Det var rätt intressant men blev överväldigande, gamla minnen... Fick gråta ut lite hos Mannen, tack och lov att han finns. Gick sen och samlade ihop gamla överblivna piller (den som vill ha psykosmediciner värda 9000 kr, räck upp handen), ska lämna på Apoteket. Bra att inte ha.

Ikväll ska vi gå på ett föredrag hos S:t Lukasstiftelsen om skamkänslor, kanske är intressant.

Ring läkare, ring!

Frisedel

Rätt lugna dagar. Var på kören igår kväll, det funkar nästan som yoga, blir avslappnad och klar i huvudet.

När jag var på vårdcentralen för en månad sedan angående höften sa läkaren att jag skulle höra av mig igen om det inte blev bättre på två veckor. Så jag tänkte att en månad är god marginal och ringde vårdcentralen. Läkaren ska ringa upp i morgon bitti. Skönt att inte behöva åka dit, hon har ju redan undersökt mig, frågan är mest om jag ska röntgas också, för säkerhets skull.

Fick häromkvällen plötsligt tanken att om jag aldrig skadar mig igen så behöver jag aldrig mer sitta på akuten med svansen mellan benen och be om att bli sydd. Jag tror självhatet har drivit mig till att försätta mig i såna situationer, ett extra lager av förödmjukelse och utsatthet som straff för min oförmåga att hantera den psykiska smärtan. Sparka på den som ligger. Det känns fortfarande som lätt storhetsvansinne att låta mig själv slippa. Vem tror jag att jag är?

Snart slut på sommaren, längtar efter nästa. Tror inte att årstidsväxlingarna berörde mig så mycket förr som nu. Blir man sån när man blir gammal?

Nåd

Jag är salongsberusad (Marques de Monistrol rosé) med åtföljande sentimentalitet. Älskar Mannen så mycket. Det är helt osannolikt att vi fortfarande håller ihop efter alla kaosår. Svåra saker att tänka på. Svårt att ta in hur han kan uppfatta sånt som jag uppfattar som oerhört sårande, som när jag gick ner till ån med ett blått nylonrep, letade upp ett lättklättrat träd och nästan hängde mig, att han kan se det som ett stort förtroende att jag trots allt ringde honom istället. Det var visserligen ett uttryck för stort förtroende, jag hade aldrig ringt någon annan, men att han kan se det, att han kan se längre än den smärta jag utsatte honom för. Den sortens lojalitet man aldrig kan kräva av någon, att jag får den av honom, nu gråter jag. Och att vi lika gärna kan dela de lätta, ljusa, kravlösa dagarna. Sjunga ikapp, ta ut lasagnen ur ugnen, somna på soffan.

Om jag dör imorgon (och jag har inga som helst planer på att själv påskynda det) så är det på sätt och vis ok. Jag har upplevt riktig kärlek.

The stars are blazing like rebel diamonds cut out of the sun
When you read my mind

Balansövning

Nöjd känsla. Lite hopdragen i maggropen men annars en nacke som håller upp huvudet.

Lyckades chocka min psykolog idag, berättade hur smidigt det gått när jag träffade min mamma häromdagen och hennes nya öppnare attityd. Det har ju inte precis varit det genomgående temat tidigare, om man säger så. Samtidigt känns det inte som att mitt liv hänger på det. Jag är glad men inte överväldigad, så mycket betyder det inte för mig nu. På ett sätt är det lite synd att det inte kom för några år sedan då det verkligen hade betytt något. Men hursomhelst, skönt att känna sig lagom oberörd, tillräckligt låg tyngdpunkt nu för att hålla sig upprätt även om hon ändrar sig tillbaka.

Har varit hemifrån hela dagen, känns bra. Först fikade jag en lång stund hemma hos C, hon som har världens mest entusiastiska hund, den kryper nästan ur skinnet av glädje när någon kommer och hälsar på, man blir glad bara av att se den. Sen var det ingen idé att gå hem, så jag gick en minisväng på stan innan jag skulle till psykologen. Och sen ner till Friskis&Svettis för jympa. Märker att jag föredrar manliga jympaledare, det är inte så trassliga stegsekvenser och mer raka rör. Idag bytte jag t.o.m. om i omklädningsrummet istället för att gömma mig på toa. Har pratat med båda mina barn och S på telefon, och Mannen förstås. Sträckt ut tentakler, orkat engagera mig.

Nu är det 7 månader sedan jag senast skadade mig och var inlagd, så jag fick en 7:e berlock till mitt armband, ett yin-yang-märke. Det känns så passande, ljus och mörker, en mörk plats i ljuset, en ljus plats i mörkret, att leva med motsatserna i helheten.

Slutförvaring

Uppdraget slutfört. Har plockat ihop min ganska ansenliga samling av brytbladsknivar och kastat dem väl förpackade längst ner i stora sopcontainern. De fyllde ett behov men jag fyller behovet på andra sätt nu.

Livsdans

Premiär för mitt kortärmade liv på jympan igår. Det mesta av känslorna hade jag redan gått igenom i förskott så det var bara spänt ett par minuter i början. Visst var där en psyksköterska, haha. Men jag känner henne inte närmare, hon jobbar natt ibland. Jag är nöjd, inte bara för att det rent praktiskt gjorde skillnad, men för att ha lyft en mental blockering. Skammen över att vara defekt... man klagar över att ha en sjukdom som inte syns, men ibland är det ännu värre när det syns också. Skulden över att ens skrik har orsakat så mycket obehag. Rädslan att inte klara att sätta sig över det som varit, att man märkt sig själv för livet inte bara på huden utan även innanför den. Och den syndiga attraktion som ärren håller, längtan efter att dansa på randen, ta kontroll, släppa kontroll, kasta sig ut i ett mörker där upp och ner saknar betydelse, liv och död bokstavligen på en vass egg.

Jag har givit mig själv ett uppdrag idag. Ska försöka gå iväg och göra det nu.

Familjeband

Träffade min mamma igår. Hon och en väninna brukar åka på spa varje år och jag tog tåget upp och åt lunch med henne. Det gick kanske bättre än någonsin. Hon verkade uppriktigt glad att se mig och småpratet flöt på. Hon verkade ha det bra. Efter ett tag vågade hon t.o.m. börja fråga om hur jag mår, vad jag fått för diagnos och behandling, varför jag tror att jag blivit dålig, allt sånt som hon bara vågat beröra ytterst ytligt förut. Och en liten lektion i familjehistoria - att min farmor högst troligt hade återkommande depressioner visste jag, men tydligen var min mormorsfar jättesjuk. Min mamma visste inte exakt vad som var felet, bara att han var "helgalen" och satt på Säter i åratal tills han dog. Där ser man.

Hon ville absolut ge mig en present, de hade fått en rejäl bonus i spabutiken för att de är stamgäster, så vi shoppade loss, jag fick ett rätt snyggt set tvålpump och tandborstmugg och en rosendoftande kroppslotion. Gulligt av henne.

Gick gångvägen längs stranden från stationen till spahotellet, en bra bit. Kulingväder, saltlukt, vågor, måsar som envist försökte flyga i motvind. Rensad hjärna.

Markering

I ett irriterat fuck you till världen gick jag och köpte en kortärmad träningstopp. 100 spänn på rea dessutom. Nu kan man bara hoppas att någon av psyksyrrorna dyker upp på jympan, heh. Min exhibitionistiska ådra vädrar morgonluft.

Disharmoni

Musiken idag är väl självklar: Frida Hyvönen, Today Tuesday


Funderar på varför jag känner motstånd mot att gå till terapin just nu. Vi har mest pratat om min karriär som psykfall. Min psykolog visar medkänsla och förståelse för att man ibland har farit illa i psykvårdens okänsliga system, han är rätt anti det mesta där. Det gör mig lite grinig. Något i mig vill hålla honom på avstånd. Det drar upp gamla känslor av att vara exponerad inom vården, alla gånger alla olika personer sett mig i mina sammanbrott, jag vill inte ha någon alls rotande i mitt huvud. Vill ha mina ångestminnen ifred.

Och sen är jag jätterädd för att hamna tillbaks där. Även om jag vill tro att jag styrketränat upp mig mentalt och inte skulle rasa lika snabbt och djupt, så litar jag inte alls på det. Fan.

Som lök på laxen är jag irriterad på att jympa i långärmat, det blir faktiskt bra mycket varmare. Svettas så jag halkar när jag ska göra armhävningar. Ett par långa fortfarande röda ärr från senaste psykrundorna, orkar jag verkligen vänta på att de ska vitna? Orkar jag exponera mig ytterligare? Orkar jag med smygandet? Orkar jag bry mig?

Är lite låg fortfarande.

Aktivering var det. Ska testa körsång ikväll. Det låter lite töntigt men kul.