onsdag 30 juli 2008

Utfläkt

Första frågan hos socionomen: "Vem är du om du skulle beskriva dig själv?" Aaaaaarrrghh. Sedan mitt livs historia från födelsen och framåt. Skräck.

På eftermiddagen sjukgymnasten, det var mer prosaiskt. Hon sa att jag är den första hon träffat som haft fibromyalgi och blivit av med värken helt. Ok, jag kan fortfarande få ont i benen om jag känner mig stressad och har ångest, men det går över, inte alls samma som att ha kronisk värk.

Ett mellanspel, fika med T. Skönt att få älta en stund med någon som kan se ur en liknande synvinkel, få slippa ett ögonblick att känna sig som ett ufo.

Jag har kämpat så att hålla kontrollen. Vill inte verka hysterisk ovanpå allt det andra. Nu myllrar tankarna, känns som om de ska välta mitt huvud. Känner mig som en ofrivillig kroki-modell, inget skydd, allt ska till allmän beskådan, avritas, kommenteras, objektifieras. Äckelkänslan är så fysisk. Flyter i tiden, och jag sitter på psykakuten, om och om igen, lysrörsljuset, och jag sitter i källaren i Köpenhamn och skriver på mina bekännelser, och det enda jag vet säkert är att allt är mitt fel, man kan inte ha så här ont utan anledning. Jag vill be om förlåtelse men förstår att det är ovidkommande, bara ord, det är vad man gör som räknas, och jag vet inte riktigt vad jag har gjort, inte vad som är den enorma synden, så det måste vara det jag inte gjort, allt jag har underlåtit, allt jag är för slarvig och lat och oförnuftig och elak för att göra.

Och nu är jag slarvig och lat och oförnuftig och elak som sitter här och dömer mig själv och tar in all gammal skit och ger upp att vara konstruktiv. Säger jag borde det och jag borde det när jag borde låta bli borde. Ser hur liten och oansvarig jag blir, kan ändå inte hissa mig upp, bara sitta här och snörvla.

Vill svepa in mig i något, mjukt som lammull, hårt som kevlar. Sluta peta på mig och lysa mig i ögonen, jag orkar inte!

2 kommentarer:

  1. nyfiken... hur ser du på diagnosen fibromyalgi?

    jag har den... men jag undviker oftast diskussioner om den eftersom jag råkar anse att den är bullshit!! ;)
    (snälla ta det inte personligt, jag ifrågasätter INGENS värk, bara diagnosen i sig).

    jag är oxå mer eller mindre fri från värk och triggerpunkter numera... och det får mig att fundera lite... det ska ju vara en omöjlighet enligt diagnosen, om du är med på vad jag menar?

    vore intressant att höra din åsikt! :)

    kram!
    Jess

    SvaraRadera
  2. Kram tillbaka! :)

    Hmm... knepigt. Jag fick diagnosen i början av 90-talet när den knappt fanns än, och direkt av min husläkare, behövde inte springa runt. Värken började med en tennisarmbåge som vägrade att bli bra, och sen började det onda gå runt i kroppen. Hade triggerpunkter, trötthet, störd djupsömn, etc. Men var inte sjukskriven så mycket, kämpade på.

    Det känns som att både fysiska och psykiska faktorer var involverade. Fick ändra på båda för att bli bra. Slutade städa och började plugga, skilde mig, skaffade ett (mer) socialt liv.

    Det som kanske mest får mig att inte ifrågasätta den fysiska komponenten i smärtsystemet är att jag plötsligt fick tillbaka spridd värk när jag tog Lyrica. Inga andra förändringar i mitt liv än att jag meckade med det kemiska. När jag slutade med Lyrica gick det bort.

    Och jag har ju mått enormt psykiskt dåligt många gånger utan att få värk, så något mer än det rent psykiska är inblandat, åtminstone för mig...

    Sedan fattar jag nog inte riktigt varför det skulle vara omöjligt att bli bra. Nu är väl fortfarande teorierna varför detta uppstår luddiga, men om det rör sig om en störning i smärtsystemet så borde det väl kunna rätta till sig ibland?

    Har egentligen inte tänkt så mycket på det.

    (Nu är det väl en ödets ironi att jag på sista tiden fått ont i ena höften, kom knappt ur sängen imorse. Det känns inte fibromyalgi-aktigt dock, kanske en muskelinflammation, så jag bryr mig inte alltför mycket.)

    SvaraRadera