Socialtant

Sällskapsliv... liv tillsammans. Ibland är det död tillsammans, när konversationen stelnar eller tystnar helt, när man stirrar på en fläck och önskar sig vara varsomhelst bara inte här.

Jag vill inte vara ensam, jag vill bara inte dö i sällskap.

I det stora hela tycker jag om folk. De flesta har faktiskt någon sympatisk sida (observera nu att jag sa "de flesta", inte "alla") som kan komma fram om de slappnar av. Vissa människor tycker jag väldigt mycket om, de ger mig hopp om att universum inte bara är jämmer och elände.

Men sen ska man då umgås. Jag kan sitta fint på stolen och äta med skaldjursgaffel, men ansträngningen att konversera om ingenting äter upp mig inifrån som ett Alien-monster. Snart känns det som att monstret kommer tugga sig ut och kasta sig över moster Birgit i en dimma av blod, och då är det väl lagom dags att tacka för sig.

Nu blir det tack och lov inte särskilt många finmiddagar, utan det är mest det halvformella och informella som gäller. Jag sitter alltid på helspänn. Är det personer jag inte står så nära är jag spänd av jobbet att verka normal och trevlig och inte spejsa ut på ett synbart sätt och inte skämma ut min familj. Är det personer som finns närmare mitt hjärta är jag spänd av glädjen, intensiteten att möta någon vars tankar man vill ta del av. Oavsett vilket kommer utmattningen efteråt. Tankar, intryck snurrar och trots den överväldigande tröttheten ränner energiflammor runt i kroppen och gör det svårt att slappna av, svårt att sova. Jag vet varken ut eller in.

Enkel lösning: sluta träffa folk då, om det är så jävla jobbigt! Men det är ju bland det roligaste jag vet! Folk dricker alkohol trots att de blir bakfulla, om och om igen. Jag måste få möta människor, känna nyfikenhet, samhörighet och skillnader, känna mig levande. Sen får jag ta den förbannade baksmällan, så gott jag kan. Ibland hanterar jag det bra, ibland spårar det ur.

Och jag känner det som om jag måste försvara mig. Att jag fortsätter ge mig in i sociala situationer som kommer köra slut på mig. När jag var inlagd senast sa läkaren att jag måste komma ihåg att jag inte bara är känslig för negativ stress, jag tål inte positiv stress heller. Vem vill höra något sådant? Till en viss del förnekar jag det fortfarande, att jag har en sjukdom, att jag måste ta hänsyn till det. Vill inte. Och jag mår ju inte bra heller om jag är ensam och har det tråkigt.

Den stora känsligheten för intryck har kommit på senare år, efter att jag kraschade 1999. På något sätt har hjärnan fått nog och vill helst att jag sitter och stirrar in i en vägg. Tyvärr kan jag inte ge den vad den vill ha.

Och nu kommer det väl inte som någon chock att jag just planerar en ny liten tripp till Göteborg, till barn och vänner. Mannen följer med den här gången, trevligt nog, och jag kommer nog luta mig lite på honom, be honom bromsa om jag flyger iväg alltför högt...

Knivslipning

Sov 7,5 timmar i natt, duktiga jag. Började känna skruvarna sakta vrida sig lösare och lösare, har snarare blivit 4-5 timmar på sistone och det är helt enkelt lite för lite för mig och får efterverkningar. Tror inte det har synts utåt, bara en pulserande, krypande känsla i kroppen, studsande tankar, spänningen i startgropen till wild & crazy. Har t.o.m. slagits mot självskadeimpulser. Ja, ärligt talat längtar jag så inihelvete efter det, skulle vara hur lätt som helst att falla tillbaka i ovanan. Jag har nog aldrig helt slutat för min egen del, mest för omgivningens.

Och jag vet ju att det beror på ett par veckors intensiv social interaktion. Släkt och ingift släkt och vänner. Det har varit roligt och för mycket, även om det säkert skulle se rätt fridsamt ut för en "normal" person. När jag hör hur min mamma flänger runt och hälsar på än den ena, än den andra blir jag mörkrädd.

Jag tjatar om det, märker jag. Min hatkärlek till att umgås med folk. Dels är det ett inrotat ideal i mig att "man ska" vara social, att det på något mystiskt sätt gör en till en bättre människa. Dels tycker jag faktiskt ofta att det är kul och givande. Och sen blir det pannkaka. En Mowgli som vill till människobyn, men sen visar sig vara allergisk mot handslag och kindpussar.

Vill ha min hjärna tillbaka. Arg.

Materialism

Skulle bara till apoteket och hämta mina jättedyra piller (tack och lov att högkostnadsskyddet ännu finns kvar, hur länge?) Där träffade jag förstås på en kompis och min ensliga promenad blev fika på stan och shoppingrunda. Det borde vara spöstraff på att gå in i alltför dyra affärer när det är rea, självklart hittar man just det plagget i just den färgen i just rätt storlek, och även om det är 50% rabatt så är den kvarvarande summan tillräckligt hisnande. Med en längtansfull suck gick jag och handlade behövda tröjor till Mannen istället.

På hemvägen i bilen - Mannen hämtade mig för vi skulle åka och handla mat - kom samtalet osökt in på kläder och jag kunde inte hålla mig utan antydde att jag blivit kär i en alltför dyr kavaj. Han kontrade genast med att han faktiskt köpt en jacka för 1500 och att vi har råd just nu, och så drog han raskt iväg mig till affären. Så nu äger jag en dimrosa kavaj i mjuk skärning i tunn linne/ull och är barnsligt glad, och hoppas att det är fortsatt halvsvalt imorgon så jag kan ha den på mig.

Jag är en obotlig materialist, jag kan verkligen bli lycklig av saker. Ok, jag kan vara lycklig utan saker också. Skulle lägenheten brinna ner skulle jag bli sorgsen men inte knäckt. Och jag är mycket väl medveten om att inga prylar i världen någonsin kan ersätta mina närmaste. Men på dessa premisser är jag fortfarande saksamlare.

Nedvarvning

Det var skönt att åka till Malmö, bara gå och gå och gå i 4 timmar. Gjorde inget särskilt, gick runt och tittade, gick i affärer utan att handla, utom en rosa mumin-mugg som jag absolut behövde. ;)

Idag tror jag inte det händer så mycket. Huvudet snurrade fortfarande igår kväll, det kryper ännu i kroppen, så jag tror jag behöver göra ingenting annat än någon promenad.

Rast

Är verkligen otroligt trött i skallen nu. Drar till Malmö över dagen, vilket kanske låter konstigt när man är trött, men att resa alldeles själv och utan krav tycker jag är avslappnande. Bara gå runt planlöst i en annan stad.

Tänker mycket men orkar inte skriva något om det nu.

Engagerad

Ett par upptagna dagar bakom mig. Det var jätteroligt men intensivt att träffa min kompis från USA. Engelskan flöt riktigt bra, hon förstod mig och jag förstod henne. Jag är bränd av solen efter våra långa promenader. Lite roligt att som omväxling umgås med någon som är varmt kristen (men inte fanatiker), jag som agnostiker har sällan tillfälle till det, inte att ses på ett sånt lättsamt sätt där man accepterar varandras olikheter.

Nu är jag helt vansinnigt trött i huvudet, vill ändå träffa en annan vän i eftermiddag, vägrar helt enkelt låta bli att umgås med folk när jag känner för det. Man måste få leva också, inte bara vara skötsam.

Men några långa utläggningar i bloggar och forum blir det inte, får dra gränsen någonstans.

Startsignal

Soluppgången är så vacker! Ibland är det skönt att vara uppe på nätterna som transformeras till morgnar. En ny dag, på't igen.

Felskrivning

Fick hem journalkopiorna från senaste året. I den senaste anteckningen från när jag skrevs ut från avdelningen i juni står det "Det visar sig att S successivt trappat ut sin medicinering under våren och därefter blivit försämrad. Efter återinsättande av medicinering mår pat återigen bättre." Fattar inte var det kommer ifrån. Visserligen slutade jag med Risperdal tidigare (i samråd med min läkare, väl att bemärka) men jag började med Abilify istället. Och den och övriga meds har jag tagit precis som jag skulle. Det var inte min ordinarie läkare som skrev detta utan en AT-läkare. Det som stör mig med påståendet är att jag noterat när jag läst min journal att träffar man nya läkare, ex. akut, så skriver de alltsomoftast mest av det som tidigare läkare skrivit. En sådan här notering kan alltså följa med framöver. Suck.

Ska kolla med dr B om man kan lägga till en rättelse. Har fått en tid till honom i slutet av juli. Jag ringde sekreteraren i förra veckan och bad om en tid i juli, hon lämnade ett meddelande till honom. Han kom tillbaka från semestern i måndags och jag fick kallelsen med posten torsdag, så han måste ha tagit itu med det nästan på en gång. Så jäkla skönt med en läkare som gör saker snabbt.

Vården. Så fort jag har med den att göra känner jag mig liten och obekväm, som skavsår över hela kroppen. Även om jag har fått hjälp och många har varit rätt ok, så är jag alltid i underläge, det är inbyggt i strukturen. Att alltid bli tolkad, bedömd. Hon säger si, hon gör så, det beror på x. Laboratorieråtta.

Man blir inte så uppåt av att läsa journaler... fast det hade jag räknat med.

Plus i kanten för mig: lyckades umgås en dag med min mamma. Inga djupa konversationer (naturligtvis) men småtrevligt sådär, vi åkte på shoppingutflykt. Så nu kan jag bocka av etapp två på min lista. Etapp tre kommer på lördag, men det känns mindre spänt, en nätkompis som känner till många av ens hemligare sidor kan man vara mer avslappnad med. Måste dock tillbringa fredagen med att städa upp i röran här... så mycket jag nu orkar. Stackars Mannen kommer dras med i projektet (jag skräpar ner i största allmänhet, men de flesta av alla papper som ligger överallt är hans). Jaja, det kommer iallafall kännas bra när vi är klara!

Cykelslang

Första lilla sträckan avklarad, middag med mamma och styvfar och lite annan släkt. Det gick rätt bra ändå, informellt på en uteservering, perfekt väder, inte för långvarigt. Mannen och jag bestämde oss för att cykla ner, han fick göra världens snabbaste byte av innerslang (som även involverade att borra upp låset, lång historia) vilket han fixade galant. Insåg att jag borde cykla oftare, jäklar så mycket smidigare än att gå (historiens största aha-upplevelse). Jag är lite trafikrädd dock och vill helst bara hålla mig på cykelbanor. På något sätt har jag svårt att hålla uppmärksamheten på rätt ställe, blir förvirrad och lite avstängd av alla intryck när det går fortare än gånghastighet.

Är lite allmänt förvirrad och ångestladdad omväxlande med avstängd. Skulle egentligen behöva isolera mig några dagar, men ibland får man lägga lite krut på att sköta sitt sociala liv. Nej, man kan faktiskt inte alltid bara tänka på sig själv i ett kortsiktigt perspektiv. Om jag missköter mina kontakter kommer jag till slut inte ha några kvar, och det skulle knappast göra mig lyckligare i längden. Så jag biter ihop lite, tar en Stesolid och har det så kul som jag kan.

Egentligen är det halvlånga perioder av mitt liv då jag inte haft så stort umgänge, p.g.a. flyttar och annat. Ändå tenderar jag definiera mig utifrån de stunder då jag varit väldigt utåtriktad, träffat folk, t.o.m. festat. Det är det jag vill leva upp till, trots att läget oftast inte är detsamma nu. Precis som jag tror att de njutbara hypomana stunderna, då solstrålarna glittrar i vattenpölarna och musiken kommer från en högre sfär, är min normalitet, fast jag samtidigt förstår att så är det nog inte. Det är svårt att skapa en prototyp till självbild som inte blir totalt ouppnåelig och knäckande. Det är svårt att inte jämföra. Kanske hittar man balansen någon gång?

Kolhydratladdning

Försöker samla mig som inför ett maratonlopp. Middag med släktingar ikväll. Shoppingdag med min mamma imorgon. Påhälsning av nätkompis från USA fredag eller lördag, och söndag kommer en av våra söner för att bo här i ett par veckor. Andra jag borde ringa eller mejla. Och hemmet ser (givetvis) ut som en katastrofzon.

Jag låter otacksam. Tycker ju om dessa människor och vill träffa dem. Fan också att orken fattas.

Glass.