Högtflygande

Det krånglade in i det sista med Mannens resa. Flyget blev inställt, men hans ena son fixade en annan avgång med ett annat bolag, sedan kom inte taxin, men det ordnade sig det med. Så han kom hem till sist! :) Nu är han "bara" förkyld och det går ju över.

Jag hade lite egna äventyr på vägen till Kastrup. Eftersom jag var tidigt ute stannade jag till på det nya jätteköptemplet i Hyllie. Och det var ju trevligt och så, utom att jag fick en panikattack i rulltrappan. Har inte riktigt fått sådana förut, men jag förstod vad det var så jag trodde inte att jag skulle dö, men hjärtat slog och jag fick knappt luft och hela kroppen darrade. Jag har alltid varit lite höjdrädd, men det har mer varit Liseberg och sånt, inte vardagssituationer. Det här var verkligen störande. Jag försökte åka flera gånger till för att vänja mig men det släppte inte och jag gav upp, vilket tyvärr är det sämsta man kan göra för nu blev det verkligen inpräntat i kroppen hur jobbigt det var. Även att gå i en vanlig trappa var skitjobbigt, och när jag skulle gå på tåget var det ett avstånd mellan tåget och perrongen som plötsligt kändes jättefarligt så jag fick kämpa mig ombord. Antagligen var det anspänningen från oron för Mannen som spökade. Dessutom gör mig handskakningarna jag får av litiumet lite orolig för att tappa saker (har hänt), kroppen känns inte helt med på noterna. När jag stod i rulltrappan blev jag jätterädd för att benen bara skulle vika sig. Men nu har jag pratat med min ena son som är psykolog och jobbar med sånt här, och fått lite tips. Jag kan ju för sjutton inte sluta gå i trappor!

Nä, nu ska jag somna om en liten stund.