söndag 2 juni 2013

Dygnsvila

Efter att jag skrev förra inlägget gick jag och lade mig igen och sov mera... Men nu har jag ätit lite och gått till Coop tur och retur. Kan inte riktigt säga hur jag mår, fast så där tjosanhejsan är det väl inte direkt. Men jag är inte superdeprimerad heller, sitter inte och skriver på något avskedsbrev, så det reder säkert ut sig på några dagar.

Ska bara fundera ut hur jag ska göra med sömnmedicinerna ikväll. Har man vaknat vid 18 känns det aningens överambitiöst att ta dem vid 20-21. Men jag vill inte vända dygnet. Och jag tror att jag behöver mediciner för att det här inte ska skruva till sig ytterligare. Jag får sätta på mig tänkarmössan.

9 kommentarer:

  1. Du behöver med all säkerhet din sömn så bara sov du. Med all säkerhet så kommer du fram till ett beslut som känns bra.

    Jag ska dra till jobbet, men jag hade hellre legat i min säng inatt :-)

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte minst psykologiskt komplicerat för mig, men jag ska ta medicinerna senare ikväll och försöka lägga mig så har jag gjort det jag kunnat.

      Jag får väl önska dig en bra natt på jobbet då.
      Kram!

      Radera
  2. Hoppas du fick sova något inatt och kom i säng i någorlunda tid.
    Jag är glad att jag har haft några nätter nu som jag har sovit som man ska, inga pensionärstider m a o.

    Kramar på dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev faktiskt sömn, kors i taket.
      Skönt att du fått sova mer normalt.

      Kram!

      Radera
  3. Bra tecken där..... inte författat något avskedsbrev....... man får alltid se till det positiva och ha lite galghumor med sig i bilden när man är så "rutinerade" som vi är typ...... Jag har också självmordstankar men kan vifta undan dem som om de vore en fluga...... Ett irriterande inslag i bilden som man - tydligen - får leva med det gäller bara att inte AGERA på alla tankar man har utan låta dem passera som det de är...... junk av något slag. kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja det är liksom meningslöst att jaga upp sig för "småsaker". Det är som du säger, tankarna är irriterande flugor som man får ignorera så länge de inte uppträder på något nytt och tidigare okänt sätt, då kan de ju vara tecken på att det är dags att agera. Men den där vardags-"jag borde vara död"-lunken är oftast skräp.

      Kram!

      Radera
  4. Min lunk är "jag vill dö".....känns som en ovana men är väl - ju -symtom på en trist och tradig och irriterande sjukdom som man får dras med vare sig man vill eller inte, och som man får hantera så gott man kan ju. "Jag borde vara död" eller "jag vill dö" är ju egentligen rätt dramatiskt....jag vet att min pojkvän sa en gång att han ville ha en god ekonomisk situation när han blev gammal för annars kanske han fick självmordstankar ...... och jag ba...... lakoniskt..... ja det är tecken på depression. Jag ser sånt där i sjukdomstermer nuförtiden och är nog ganska klinisk och trist gällande något som för somliga kanske är vild poesi....men jag ORKAR bara inte hetsa upp mig...... om det inte verkar vara på allvar vill säga och det är ju alltid svårt att bedöma eller hur.........men min pojkvän har lite tendenser att vara känslomässigt dramatisk vilket i och för sig kan vara svårt att värdera...... men jag tror inte han menar så mycket som det låter många gånger. Själv är jag tvärtom.... det låter mindre allvarligt än vad det är.

    kram :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sant att man måste försöka hitta balansen mellan att inte jaga upp sig och att inte negligera allvarliga tillstånd - lättare sagt än gjort ibland.

      Nåja, det är lugnt här just nu iallafall, jag har inte gjort någon störtdykning, bara sover en massa och är trög i skallen.

      Kram!

      Radera
  5. Denna förbannade hjärnapparat..... ;)

    SvaraRadera