Såg en dokumentär jag spelat in. Ganska okej introduktion till ämnet. Inte en stavelse som jag inte redan kände till. Alltid märkligt när ens individuella erfarenheter är en maska i en nästan enfärgad stickning. När det enstaka blir generellt.
Svårt att helt förtränga diagnossnurret. Jag undrar att om det jag upplever då och då inte är hypomanier, vad är det? Halverat sömnbehov, eufori (inte bara glad), perceptionsförändringar, svårt att sitta still, antingen extra social eller helt självupptagen, shoppar, dricker, fixeringar vid projekt som att möblera om (det är så utpräglat, för normalt sett är jag väldigt obekymrad om inredning) eller åka någonstans. Är inte sådan jämt utan bara i korta perioder. Enligt lustiga doktorn är jag inte tillräckligt extrem, finns inte hos kronofogden, köper inte trettio plagg åt gången, förstör inte mitt sociala liv, söker inte vård för uppåtperioder. Men något är det ju, för jag känner väldigt distinkt skillnad mot mitt vanliga tillstånd. Jag kan säga precis när det börjar och när det slutar.
Äh, jag skiter egentligen i beteckningar och förkortningar. Det som bekymrar mig mer är medicineringen, tar jag helt fel piller?
En bisats, jag känner ingen utpräglad affinitet till vassa föremål just nu. Det är skönt att slippa ha det surrandes i huvudet. Fast jag har säkert sju verktyg liggandes här och var, något Mannen inte skulle uppskatta, men jag behöver dem ännu som snuttefilt.
Mannen den stackaren har vänt på dygnet. Jag har lovat väcka honom om en stund och locka ut honom på en promenad. I mörkret, blir det väl. Jag glömmer bort hur tidigt det blir mörkt. Har blivit feg med åren, rädd för att gå ute när det är svart, Rädd för att bli anfallen. Men med Mannen vågar jag.
Nä det här med diagnoser kan väl vara lite flytande från det värsta till lite mildare. Inte lätt.
SvaraRaderaJa, det finns ju ofta inte några absoluta definitioner på vad som utgör tillräckligt starka symptom, utan det blir läkarens tyckande. Vad är "allvarligt"? Vad är "milt"? När man inte har en termometer att mäta med.
RaderaJag undrar för tillfället om jag verkligen är bipolär över huvudtaget :)) ha en fin kväll kram Milla
SvaraRaderaSjälv är man subjektiv. Andra försöker vara objektiva men kan inte det eftersom de inte helt kan sätta sig in i hur man tänker och känner och därför missar information. Nej hu, vilken soppa det är.
RaderaKram!
En annan fråga som kan ställas är: Om du inte är bipolär, varifrån kommer de psykotiska symtomen?
SvaraRaderaDu kanske inte är så hejdlös, men andra brukar ju ändå märka på dig när du är uppåt, eller hur?
Det är förbenat komplicerat. Och du har rätt om medicineringen. Men det är ju möjligt att du både har ADHD och är bipolär, och att ADHD:n gör att du inte kan fokusera tillräckligt för att vara hejdlös.
Kram!
Jag blev inte helt klar över läkarens åsikt ang. psykos, han sa något om ångest och sömnbrist (då borde halva befolkningen vara psykotisk, fast det kanske folk är ;))
RaderaJo, folk märker det oftast, fast inte i den grad att de tycker något är riktigt fel, de är mest glada över att jag inte verkar må dåligt. Gjorde ibland galnare saker när jag var yngre (typ åkte till USA med någon jag inte kände och aldrig hade träffat), men kanske hänger det ihop med att jag faktiskt är rätt tungt medicinerad nu trots allt så jag borde inte vara extrem nu.
Klart jag kanske har båda på en gång. Eller ingetdera. Vore det bara för etiketten så skulle jag strunta i det, men det där med medicinerna bekymrar mig. Jag har fem preparat nu (ej inräknat behovsmediciner) och undrar om de bara motverkar varandra. Skulle behöva en läkartid men det kan man väl se sig om i stjärnorna efter...
Jaja.
Kram!