Obehaglig anekdot om barn
Träffade Syster C. Hon hade hört talas om Dr Mysko sa hon, han föreföll lätt ökänd. I vilket fall så skulle hon diskutera det hela med Dr R, min nya doktor som kommer tillbaka från en lång semester idag.
Efter det var jag rätt slut och resten av eftermiddagen blev det sängen. Mannen var också slut efter att ha jobbat dygn och sedan gått på ett möte, så här snarkades till höger och vänster.
Idag är det visserligen kompakt gråmulet men en promenad står på agendan, jag är spänd, magen håller sig krampaktigt kvar i kroppen, tårna vickar rastlöst. Det är som om jag har två sorters oro, den som känns fysiskt och den som också involverar huvudet. Den fysiska finns där nästan jämt, den psykiska kommer och går. Jag befinner mig i någon sorts vakuum. Har inget större intresse för något annat än skräp-tv och drömma mig bort. Alldeles för passiv, jag vet, kan bara inte engagera mig i något projekt. Det blir lite disk och tvätt och inte så mycket annat.
Ett ytterst märkligt minne som kommer över mig emellanåt: andra klass. Vi ska se en film om farliga saker i hemmet. Det är så underligt att jag tvivlar på att det är sant. Men det är väldigt klart. Fröken sa att filmen är lite hemsk så den som vill får gå ut. Sedan handlar det om en mamma och ett litet barn. Det verkar som om mamman sover och drömmer om olyckor som händer barnet. Vassa saker. Pillerburkar. Stora kedjor kommer ner från taket och lägger sig över mamman i sängen. Blod som droppar ur en vattenkran. Jag går ut och sätter mig i grupprummet utanför. En grabb kommer också ut. Jag känner mig generad över att ha varit den första som inte pallade med. Till saken hör att vi var en "experimentklass" som de testade nya läromedel på, och detta var tidigt 70-tal så jag kan inte vara hundra procent säker på att en sån skum sak inte hände.
Nä, har inte diskat på ett par dagar så jag ska gå och se till att det blir gjort. Vi sköljer alltid av porslinet o.s.v. direkt efter att det använts så det blir inte sådär jätteäckligt även om det får stå lite, men nog är nog!
PS. Okej då vågen, du får bo kvar. Trots att du gör mig lite fixerad.
Ja se upp med den där läkaren. Han verkar vara lite special han. Vågar gör en fixerad. Jag väger mig numer varje dag.
SvaraRaderaDet kändes skönt att sköterskan hört talas om honom. Jag väger mig också varje dag, går väl an när det kryper nedåt, annars stör det en del.
RaderaUsch, vilken historia (om filmen). Konstigt det där med minnen - de kan verkligen vrida sig ut och in, så att en aldrig riktigt vet vad som är sant eller ej.
SvaraRaderaHoppas att din gråmulna dag blir hyfsad, trots rastlöshet och icke-engagemang.
Kram!
Ja minnen är inte att lita på... (finns väl en hel del forskning på det). Tack. Är jag bara lite lätt produktiv så känner jag mig iaf inte värdelös.
RaderaKram!
Har också några minnen..... i sammanhanget jobbiga men inte traumatiska i den bemärkelsen..... som jag trott har varit sanna och verkliga men som jag mer och mer börjar inse inte är det..... eller jag TROR det i alla fall. Man vet varken in eller ut om man tänker på saken. Men när jag tänker logiskt tänker jag att det kan inte ha hänt i verkligheten.....Har några sådana minnen som spelar mig spratt. Nu säger jag inte att det är så för DIG men...... minnen kan vara lömska. Bara känslan av att inte veta om det verkligen hänt eller om det INTE hänt är skum.
SvaraRaderakram
Jo, jag vet verkligen att minnen kan vara luriga, att det går att konstruera ihop nästan vad som helst. Så det är inget jag ältar, bara noterar när det någon gång dyker upp. Det är verkligen ett glasklart och detaljerat minne! men som sagt, det behöver ändå inte betyda att det är äkta.
RaderaKram!
Jag misstänker skarpt att jag också mött den där doktor mysko. Om inget annat så en annan mycket udda läkare... Bra att du får grepp om det tillsammans med din ordinarie stab (kan man säga så?).
SvaraRaderaGråmulet och rastlöst här också!
Han verkar ha cirkulerat runt i Hbg och i min lilla stad, så omöjligt är det inte...
RaderaSolen tittade fram här till slut och dagen blev okej.