torsdag 29 november 2012

Återseende

Hur tiden flyger. Jag hoppade in på ett diskussionsforum jag först besökte för elva år sedan. Några gamlingar finns kvar. Lämnade ett litet knippe hälsningar och dök ut igen. Det är många människor jag mött på nätet de senaste femton åren som på ett eller annat sätt finns bevarade i mitt hjärta. Ibland undrar jag hur de har det. Söker sällan upp någon, det räcker att ha fått dela en bit av deras liv. Visst fyller det en annan funktion att ha irl-vänner, men jag vill ändå slå ett slag för nätbekantskaper, inte som alternativ men som komplement. Jag hade varit en sämre och olyckligare människa utan dem.

Idag är lite av en transportsträcka till imorgon. Ska åtminstone fundera ut vad jag ska packa så har jag det gjort. Och ladda resekortet. Byta handväska - tänk så mycket jox man har med sig, åtminstone jag. ;)

Trots det glada finns något lurandes i hörnen. Varje gång jag känner efter finns magspänningen och halsklumpen där. Så jag känner inte efter för ofta. Förväntar mig faktiskt att efter en stunds distraktion så ska det ha gått över. Men det gör det inte. Fast jag är ju van. Van vid att sällan vara orosfri. Jag gör inget särskilt åt det. Tar inte piller. Andas ibland, vilket inte gör någon skillnad. När det går över från att bara bo i kroppen till att svälja tankevärlden också blir det jobbigare. Grubblar gör jag av födsel och ohejdad vana. Om man ändå kunde tänka fram verkligheten.


10 kommentarer:

  1. Ja tänk om man kunde ha lite mer kontroll. Svårt det där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man får acceptera att man inte är en gud. Kanske lika bra.

      Radera
  2. Nätvännerna är verkligen ett skönt och okomplicerat sätt att umgås på. No strings attached liksom ;) Kan vara skönt när man har sina ups & downs. Det gäller verkligen att få med sig allt från den ena väskan till den andra då man ska tömma den, skratt. Har hänt mig många ggr att just det allra väsentligaste såsom bankkort eller nycklar snällt stannat kvar i den kvarglömda väskan. Hoppas grubblerierna står kvar i hörnet och ger dig lite ro nu till helgen. Andas hjälper ju ibland som sagt :) Kram Milla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst känns det skönt att det finns sätt att sällskapa med människor på där folk kan komma och gå.

      Oops, hade redan glömt väskan. Bäst att jag fixar det. :)

      Kram!

      Radera
  3. Jag håller med dig om nätvännerna. De har betytt mycket för mig sedan jag började blogga, och jag är tacksam för alla som läser och kommenterar.

    Och den där jävla oron, den finns i mig också. Jag har gett upp hoppet om att den skall försvinna - någonsin. Det kanske låter dystert, men det är sanningen. Det är bara att acceptera faktum och att försöka leva ändå.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så många bra diskussioner en har haft med nätvänner. Och jag tycker det är spännande att få inblick i andra människors liv, det vidgar mina perspektiv lite.

      Så trist. Jag börjar också tro att oron är här för att stanna. Kanske alla kriser har fått kroppen att fastna i det läget. Försöker att inte ta det på alltför stort allvar.

      Kram!

      Radera
  4. Nätvännerna betyder otroligt mycket för mig då det så kallade riktiga vännerna sviker pga att jag har blivit sjuk. Tycker dock att jag inte är konstigare än innan jag fick mina diagnoser. Inser att det finns en väldig rädsla för psykisk sjukdom.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte heller kvar några vänner från förr, men jag flyttade också i samma veva som jag blev riktigt sjuk så det kanske är naturligt. Har fått skaffa nya vänner via nätet eller genom att dela rum med dem på psyk... alla har egen erfarenhet av nuvarande eller tidigare psykisk sjukdom. En borde väl beblanda sig mer med "friska" människor men jag vet inte hur.

      Kram!

      Radera