lördag 27 oktober 2012

Snömannen

Trevlig bekantskap: på Willys finns det frusna körsbär i bärhyllan. Gjorde paj tillsammans med äpplen (och förstås en massa smör och socker ;)) Bra att mata Mannen med så blir han glad.

Småplockar hemma. Tvättar lite och så. Skymtar några Bigfoot-jägare på Discovery. Det verkar så meningslöst. De hänvisar till ett extremt suddigt kraftigt uppförstorat foto och tycker sig se bröstmuskler bland pixlarna. Men det är kanske så att vi alla behöver en dröm, ett fokus. Jag antar att livets mening är verklig även om vägen dit kan vara tämligen fantasifull. Och för all del, så länge det inte går ut över andra människors välbefinnande... det är svårt.

Kan sakna att vara fanatiker. Då visste man var man stod, även om man också visste att man var fördömd.


4 kommentarer:

  1. En snöman kan vi säkert alla behöva emellanåt :) Körsbärs/äppelpaj har jag aldrig testat, inte körsbärspaj alls faktiskt. Ska vara gott har jag hört =D Mys och ha det gott med mannen,kram milla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ingen skarp smak på dessa frysta körsbär, blev gott tillsammans med äpplena. Överhuvudtaget brukar jag blanda lite äpple i bärpajer, ger en rundare smak.

      Hoppas din upptagna dag blev trevlig trots tidig uppstigning!

      Kram!

      Radera
  2. Ååå va gott med körsbärspaj!! Nu blir jag ju lite sugen på att baka igen, ta revansch på min senaste paj som blev en total katastrof ;)
    Och ja, visst är det konstigt att inte längre vara en fanatiker, hur gör du för att vänja dig vid det?

    Allt gott! Kramar från mig

    P.S Jag skulle gärna vilja ha kontakt med fler som har den här roliga bipolär sjukdomen. Jag ser att det är mycket kommentarer här hos S. Vad har ni för bloggar? Får jag läsa? :). Min blogg heter www.theroadtoutopia.com :) D.S

    SvaraRadera
    Svar
    1. När det gäller bakning är det bara att bryta ihop och komma igen - till slut blir det bra! :)

      Jag var nog aldrig någon riktigt bra fanatiker... kan fördöma folk i teorin men det är svårt i praktiken, någonstans känns det i hjärtat att vi alla är människor. Men under några år försökte jag verkligen underordna mig en strikt syn på världen. Att ta till mig ett visst mått av vetenskapligt tänkande har hjälpt mig att få distans. Fast mest av allt att bli bemött med kärlek som är bästa motmedlet mot paranoia.

      Hoppas fler läser din blogg!

      Stor kram!

      Radera