ID-kort

Det här har jag säkert skrivit om förut... ursäkta reprisen.

Vad är min identitet? Fråga som gäckat betydligt mer intellektuellt välutrustade filosofer än mig i årtusenden. Jag känner sannerligen inte till Sanningen. Predika kan jag bara göra för mig själv. Och imorgon tänker jag kanske helt annorlunda, nyckfull människa som jag är.

Min odödliga ande levde jag med i många år. Den var rätt krävande. Som odödlig ande ska du liksom inte vara bunden till värdsliga ting. Som att springa efter bussen. Eller bli sur när du missar den ändå. Som odödlig ande ska du inte springa. Eller gå. Du ska skrida fram. Tror jag. Eftersom jag inte levde upp till kraven var det ganska lätt att dra slutsatsen att jag var en förlorad själ som bara kunde hoppas på att landa mjukt när jag störtar utför avgrunden.

Med åren har jag blivit kött och blod. Plötsligt räcker det långt med en hjärna. Jag har hållit en människohjärna i min hand. Det gör en lite ödmjuk. Eller kanske galen. Där ryms perceptioner och känslor och tankar och beteenden, Nya Testamentet och Statistisk Årsbok. Så komplex och så simpel.

Anden lever kvar, i min sjukdom. I uppåtsvängar har jag skådat in i andra dimensioner, i nedåtfallen varit jagad av mörka demoner. Så fort jag blir "normal" kommer jorden tillbaka, på gott och ont, fast mest på gott.

Min identitet idag definierar jag utifrån mina tankar, känslor och handlingar. Jag kan inte få ihop att jag är något annat än det jag tänker, känner och gör. Det behövs liksom ingen mer förklaring. Kanske för att jag just nu nöjer mig med livet här och nu och lämnar det bortom åt sitt öde.

Jag får rätt ofta höra att jag inte får tänka "jag är bipolär" utan "jag har bipolär sjukdom" ska det heta. Aja baja, inte identifiera sig med sjukdomen. Det sägs säkerligen i högsta möjliga välmening, men det blir svårt för mig att pussla ihop ibland. För jag är sjuk i hjärnan. Jag har inte brutit benet. I hjärnan skapas mina tankar och känslor, och de påverkas oerhört starkt av min sjukdom. Jag hade inte varit samma person om jag varit det svårdefinierbara "frisk". Jag är samtidigt inte heller exakt samma personlighet som en annan människa med bipolär sjukdom. Vi pratar många variabler här. Men bipolär är en del av min identitet, en del av det som förklarar vem jag är, liksom "stolt mamma", "hängiven fru", "halvtaskig på att städa". Det är inget jag sätter upp bredvid namnskylten på dörren, men heller inget som jag vill ska glömmas bort.

Nä, nu är det väl dags att sova efter denna pretentiösa utläggning!