tisdag 9 oktober 2012

Kolasegt

Lustigt, jag sover som om jag tog sömnpiller fast jag inte gör det just nu. Det är väl bra antar jag, men jag känner mig tung i huvudet när jag vaknar. Går och segar hela förmiddagen om jag inte absolut måste ut och göra något. Nu borde jag duscha så jag kan gå till Coop och köpa kaffe. Hur svårt kan det vara?

Har skuldkänslor för att jag tar upp vårdresurser och inte alltid orkar vara så kul som familjemedlem. Mycket "borde" och "skulle". Hittar ingen ro i att vara mig själv, jämför mig alltid. Utom när jag är hypoman, då är jag finfin och har superbra idéer. Några dagar då och då, sedan är det tvivelsdunklet som råder.

Kämpade hela gårdagen och denna morgon med att inte falla dit i gamla ovanor. Undrar vad jag egentligen kämpar för. För att inte oroa andra, kort sagt. Den känslan, att min kropp ägs av andra människor, är svår att stå ut med.

Nej nu får jag fan duscha. Mannen kommer hem från jobbet när som helst. Kan ju hinna borsta tänderna åtminstone före dess så han slipper sunkiga pussar.

9 kommentarer:

  1. Alla dessa måsten? Finns dom på riktigt?

    Skulle vara sunkfria pussar tack vare tandborstning.

    Jag förstår inte heller varför det ska vara så j*a svårt att få fingrarna ur ens för en simpel liten dusch. Det är ju skönt... och ändå kan det ta en halv dag innan man är där. Bjuder på en dubbelsuck för det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt att skilja på verkliga och inbillade måsten...

      Men jag lyckades duscha. 1-0 till mig.

      Radera
  2. Där satte du ord på DET; att min kropp ägs av andra människor.
    Precis den känslan av att existera för att andra vill det.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en trasslig känsla, för visst, det är kärlek och omsorg från andra, och det vill man ju inte kasta bort, men ändå krockar det med ens självbestämmande. Jag har inte löst gåtan än.

      Kram!

      Radera
  3. Jag läser ikapp nu. Du skriver väldigt bra!
    Har genom åren undrat vad jag själv lider av...?! Terapi ett år, kuratorer, läkare, remiss till psyk. Ingen diagnos. Ja, förutom depression förstås. Skönt, men ibland tvivlar jag fortfarande. Det måste vara nått fel på mig! Självdiagos GAD och Deprimerad, ibland mani inblandat. Haft panikattacker. Vet för lite och skulle inte tro på bipolär kanske. Dålig självkänsla. Accepterar mig själv mer nu och tror bara det är jag. Sån här är jag. Och sen på det en sjukdom, med dödsångest och annat till följd. Ja, svårt och en lång historia.

    Min fråga till dig är dock hur långa perioderna är?! Upp och nere perioderna?! Har alltid trott att hypomani varar i många veckor men fick intryck av dig att det var dagar?! /Hå PS hittar inga "att följa kommentarer här" hur kan jag göra det?! Vad är snapshot?! Iaf det blev visst långt - tack för fina ord och skönt skrivande :)

    SvaraRadera
  4. Tack! Du skriver bra själv.

    Det kan vara äckligt svårt med psykdiagnoser. Ofta har man ju inte ett enda väldefinierat problem, utan etiketterna går i varandra. Och vem är man om man får en diagnos? Men är man verkligen någon annan då än innan man fick klisterlappen på sig? I slutändan är den enda diagnosen "människa".

    När det gäller hypomanier och manier kan det växla väldigt mycket mellan olika individer. En del kan vara uppåt i ett halvår eller mer. I den andra extremen av spektrat finns de ultrarapidsvängande som kanske växlar varje dag. Nu finns det en hel del olika åsikter inom läkarvärlden på hur bipolär sjukdom ska definieras. Enligt den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV ska en hypomani vara minst 4 dagar och en mani minst en vecka, men det finns en hel del som tycker att dessa tidsgränser är för grova och att tillstånden kan vara kortare än så. För mig personligen brukar uppåtdagarna vara mellan 3-10, oftast 4-5. Depressionerna kan vara i många veckor (tack för det).

    Ja du, jag fattar inte riktigt själv hur man ska använda följa-kommentars-funktionen längst ner på sidan. Den är tydligare i Wordpress, men jag lade ner bloggen där när man måste logga in för att kunna kommentera. Man kan inte beskylla mig för att vara en tekniknörd tyvärr. Tips emottages tacksamt! Snapshot tog jag bort, rätt meningslöst, gav en förhandstitt på vart länkar leder.

    Kommer att kika in hos dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag bytte mall och nu finns där en "Registrera dig via e-post"-länk nere till höger under kommentarsfältet. Plus att jag fick lite himmel och flygplan i min blogg. :)

      Radera
  5. Ja, sedärja!
    Tack för svar.

    Åh jag känner igen mig ... Men undrar också vad som är typiskt maniskt. Är det husrenoveringar, galet shoppande, konstnärer som är kreativa dygnet runt ( så som jag tänker mig det)???! Eller?!

    Men som det är nu så är det skitsamma vad än jag har eller om det kallas nått. Jag är jag och det har blivit bättre med allt sen jag insett och vågat erkänna det för mig själv o andra.Nu medicinerar jag dessutom så det stöttar mig lite, antar jag, och jag mår hyfsat. /Hå

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns väl en glidande skala mellan mild hypomani och psykotisk mani. Vid ett lätt tillstånd kanske man är produktiv, kreativ, social, har viss verklighetsförankring. Vid den andra extremen tror man kanske att man är Jesus, skogstokig med andra ord.

      Själv har jag bara haft det mildare. Sover betydligt mindre, från 8-10 timmar blir det 3-4. Får större lust att göra roliga saker. Gör sånt som att rensa garderober och möblera om, fast jag i normaltillstånd inte är så värst intresserad av heminredning. Dricker för mycket alkohol om jag inte ser upp. Shoppar!! Får små fixa idéer som att googla tekannor halva natten eller sånt löjligt. Skrattar mycket. Men framför allt njuter jag av den euforiska känslan, hur färgerna strålar och allt blir vackert, hur fantastiskt musiken låter. Ibland blir jag social, ibland stannar jag i min bubbla och bara trivs.

      Men exakt hur man blir varierar från person till person. En del blir inte euforiska utan bara hispiga.

      Mina hypomanier utgör sällan ett reellt problem, grejen är att de följs av en mindre behaglig krasch. Tankarna snurrar fortare och fortare och ångesten knackar på (eller snarare slår ner dörren).

      Huvudsaken är ändå som du skriver att man mår så bra man kan, oavsett hur det går till. En diagnos är inget att ha i sig, om den inte leder till bättre behandling.

      Radera