Dag

Nu har jag snart kommit igenom dagen. Mannen skjutsade mig till sjukhuset på morgonen när han ändå skulle iväg. Jag brukar gå till provtagningscentralen där, de är oftast bra på att sticka. Idag kändes det inte alls.

Men väl ensam hemma slog ångesten till, och jag gick helt sonika och lade mig och sov ett par timmar för att komma undan världen.

Efter lite kvarbliven kycklingpaj till lunch gick jag till Syster C på psyk. Hon är väldigt gullig och anstränger sig för att förstå, det är inte illa. Imorgon är det visst behandlingskonferens och hon skulle kolla om de bestämt en läkare åt mig än, samt ta upp det jag berättat om jobbiga minnen och flashbacks och se om de har något att erbjuda. Jag förväntar mig inte så mycket men det är skönt att ha en kontakt som försöker ordna saker. Lite bättre kändes det efteråt.

När jag kom hem hade jag fått en kallelse i posten till en läkare, den 5:e november. Återstår att se om det är honom jag ska ha mer stadigvarande. Jag tror mig ha träffat honom akut för några år sedan, men intrycket är alltför suddigt för att jag ska veta vad jag har att vänta. Han pratar åtminstone svenska, det kan man inte ta för givet numera (jag har inga problem med utländsktalande läkare inom andra specialiteter, men inom psyk går det bara inte om man inte kan kommunicera ingående med tal. T.o.m. danska kan vara knivigt.)

Åkte en sväng till Ikea däremellan. Det kändes för hotfullt att vara hemma. Köpte skolådan, det blev bra.

Typiskt att Mannen jobbar ikväll (jo han är pensionär men han hoppar in på timmar). Det hade varit skönt med sällskap... Skuggorna kryper inpå mig.